ÅSIKT

Matig bok om pigorna i svensk film

Skildringar av herrskap och tjänstefolk är för evigt kittlande

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Svenska Filminstitutet
Daggmar Ebbesen som det barska men godhjärtade hembiträdet Kristiana tillsammans med Hjördis Petterson som husets fru i Schamyl Baumans film ”Vi hemslavinnor” från 1942.
KULTUR

Det är svårt att föreställa sig. Tänk om svensk filmindustri, sedan tjugo år tillbaka, producerat mängder med spelfilm där en hemhjälp hade huvudrollen. Tänk er att dagens stora svenska filmstjärnor – säg Helena Bergström eller Lena Endre – skulle ha blivit folkkära genom att spela just en hushållsnära arbetskraft.

Hur var det möjligt?

Historikern Ulrika Holgersson ger svar på frågan i en 400-sidig presentbok så fysiskt tung att humorgänget Grotesco skulle kunna använda den som ett effektivt mordvapen till sin kulturhatarmobb. Det är en presentbok till älskare av genren, till dem som kanske redan äger Den stora hembiträdesboxen med dvd-filmer.

I boken porträtteras tio stjärnor, bland andra pigga Tutta Rolf, slagfärdiga Dagmar Ebbesen och stjärnögda Sickan Carlsson. Förutom populärfilmhistoria, är det dessutom en bok för dem som är intresserade av folkhemsbygget ur ett genus- och klassperspektiv.

Boken inleds med 30-talets början då ”hembiträdesfrågan” debatterades i riksdagen och socialminister Gustav Möller besökte hembiträdenas föreningsmöten. Så övergår den i 40-talet då ”hemslavinnorna” började kallas ”folkhemskvinnor”.

När välfärdsstaten tog sin form var efterfrågan på hembiträden betydligt större än tillgången. Vem ville jobba över 80 timmar i veckan i en främmande familj? Kvinnor föredrog kontor eller fabrik: fast schema, arbetskamrater och dessutom högre lön.

Lubbe Nordströms berömda reportage Lort-Sverige från 1937 nämns inte här, men borde ha gjorts. Det visade på den stora frustrationen som rådde i landet. Orsaken var att böndernas och arbetarnas döttrar inte längre hade lust att tjäna. En provinsialläkare i reportaget avfärdar det som lättja: ”Sitter på konditorier och biografer, går på vägarna och doftar parfym. Men arbeta! Nej, det är för tarvligt.”

Kunde fiktionen vara till hjälp och höja jobbets status? Rentav upphöja hembiträdet till ett kvinnligt folkhemsideal genom att ställa rättrådiga hembiträden i kontrast till bortskämda borgarflickor med en sensmoral som ger hembiträdet fördel?

Det är inte helt klart att en dold agenda existerade. Kanske var det bara en slump att svensk spelfilms första succé 1932 råkade bli Vi som går köksvägen med Tutta Rolf. Den rymde förvisso det för genren vanliga ”rollbytemotivet” där fabrikörsdottern vinner en vadslagning genom att visa att hon under ett år kan försörja sig som hembiträde.

Dagmar Ebbesen spelade i alla fall ett äkta barskt hembiträde i Vi hemslavinnor från 1933, den spelades in återigen 1942 med den populära skådespelerskan i huvudrollen. Många har med mig roats av hur Ebbesen – som spelade husa i ett tjugotal filmer – satte sina repliker. ”Det ska va’ en karl som bär sig så drulligt åt.” Intressant är Holgerssons påpekande att filmen smått radikalt tar upp de ogifta mödrarnas historia på ett inkännande vis.

Ulrika Holgersson har tidigare forskat i svensk veckopress och skrivit en lärobok om klass ur intersektionell vinkel. Hennes ambition med hembiträdesboken är att fånga samhällsandan genom filmernas idéinnehåll, filmkritikernas reaktioner och politikernas kommentarer. Hon är dubbelt kritisk. Hon anser att epitetet ”pilsnerfilm” är lika föraktfullt som politikernas ovilja att erkänna hembiträdet som en arbetare bland andra. Därmed hindrades tjänstefolket att förändra sina arbetsvillkor, menar hon. Först 1971 fick hembiträden lagstadgade 8 timmars arbetsdag.

Mycket har hon rätt i, men synen på ”pigdebatten” som ett nedvärderande av en yrkeskår haltar betänkligt. De höginkomsttagare som i huvudsak nyttjar rutavdraget skulle faktiskt ha råd att betala vad en hemhjälp kostar. Är inte det nedvärdering om något?

Trots underhållande upplägg blir boken bitvis trögläst. Den intressanta tråden förlorar sig i för långa filmreferat och i pliktskyldiga redogörelser av den filmindustriella utvecklingen. Dessutom stämmer det inte att hembiträdet är den enda yrkeskår som skapat en egen filmgenre. Polisfilmen samlar folket i vår tid. Även den genren påstås ge nycklar till samhällsandan i högre grad än konstnärlig film.

Holgersson anför hembiträdesfilmernas popularitet till allas vårt behov av att ”uppmärksamma och framhålla de till synes små människorna. Deras blick för de större sammanhangen upphör aldrig att fascinera”. I mina öron gnisslar den slutmeningen von oben.

Filmens idealiserade hemhjälp – den klarsynta och godhjärtade – är naturligtvis ett uttryck för hyckleri. Vid borgerskapets verkliga middagsbord är tongångarna allt annat än jämbördigt medmänskliga. Det gäller då som nu.

Stereotyper utgör en tacksam grund för filmisk underhållning och verklighetsflykt. Det visade inte minst Downton Abbeys popularitet och SVT:s ambitiösa satsning Vår tid är nu. Skildringar av herrskap och tjänstefolk – med makthierarkier, kulturkrockar och förbjuden kärlek över klassgränserna – är för evigt kittlande. Och dramaturgiskt tacksamma motiv.

ARTIKELN HANDLAR OM