ÅSIKT

Fler måste få synas i rutan

Jack Hildén om Sana i Skam och muslimsk representation

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Pia Lehto/SVT
SVT Edit gör en remake av en känd bild från serien Girls. Från vänster: Atheer Yacoub, Rafiya Alam, Iman Meskini och Mona Haydar.
KULTUR

”Varför känner jag mig så ensam”, undrar Iman Meskini, som spelar Sana i norska tv-succén Skam.

Hon tog rollen, inte för att hon drömde om att bli skådespelare, utan för att få representera en muslimsk karaktär som också är en helt vanlig tjej.

Såna finns det få av, konstaterar hon i New York, när hon står framför husfasaden som visas i Vänner, en serie som likt många andra, till och med den mycket mer politiskt medvetna Girls, dryper av vithet.

SVT Edit ställer i det senaste avsnittet frågan vad som händer med Sana efter Skam. Meskini menar själv att det finns ett före och efter Skam, gällande muslimsk representation.

Det spelas in ett Skam i praktiskt taget varje land – därav finns också massor av Sana. Men det går långsamt. Så hon åker till New York och träffar bland annat rapparen Mona Haydar, som blivit ett namn genom hiten Wrap my hijab.


De är överens om att representation är centralt. Fler måste synas, höras, i helt vanliga sammanhang för att visa att muslimer är precis som vilka som helst. Samtidigt är de besatta av att framhäva just det faktum att de är muslimer. Sana i Skam är ju inte vilken karaktär som helst – hela hennes säsong går ut på hur hon slits mellan två olika världar.

Det kan tyckas motsägelsefullt, som komikern Hannah Gadsby beskriver i sin senaste show: skrattet avväpnar, men folk skrattar ändå åt hennes homosexualitet. Hon skämtar på sin egen bekostnad, eftersom det är vad publiken vill ha och förväntar sig.

ARTIKELN HANDLAR OM