ÅSIKT

Det räcker inte att finnas på Facebook och Twitter

Kalle Holmqvist om Arbetets förvandling till ”magasin” och arbetarpressens självmord

avKalle Holmqvist

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
2012 tog LO-tidningen över namnet Arbetet. Nu blir den anrika avisan ett magasin och går i graven som nyhetstidning.

Den första tidningen som hette Arbetet grundades i Malmö 1887. Det var förstås inte enkelt att starta en arbetartidning när rörelsen var fattig och målgruppen ovan vid att läsa. Men borgarpressen ljög mest och arbetarrörelsen behövde egna nyhetskanaler.

Drygt 100 år senare slaktades nästan alla socialdemokratiska nyhetstidningar. Arbetet lades ner år 2000. Men 2012 tog LO-tidningen (grundad 1921 som Fackföreningsrörelsen) över namnet. 

Även om den nya Arbetet – som distribuerades till förtroendevalda gräsrötter i LO-förbunden en gång i veckan – inte kunde jämföras med en dagstidning, var det ändå en liten, liten motvikt till den massiva borgerliga nyhetsförmedlingen.  

Men även detta var för mycket för de rörelseexperter som tycker att det är principiellt dåligt att nå ut med sitt eget budskap. Nu slutar Arbetet att vara nyhetstidning och blir i stället ett ”magasin” som ska komma ut var tredje vecka.

Som vanligt motiveras nerskärningarna med digitalisering och förändrade tider. Ungefär som förrförra året när SSU nysatsade bort sin tidning Frihet (grundad 1917) och ersatte den med en blogg (”medieplattform”), som senast uppdaterades i juni.

Rörelsens ledare och experter behandlar tidningar ungefär som borgerliga politiker i Stockholm behandlar kommunala hyresrätter. De tror att det är deras privata egendom, som de har rätt att sälja, avskaffa och ge bort om de känner för det.

Webb och sociala medier är jätteviktigt, men det räcker inte att finnas på Facebook och Twitter.

Det är heller inte långsiktigt hållbart att satsa allt på det som för tillfället är stort. För inte så många år sen var alla överens om att framtiden hette Lunarstorm, Skunk och Second Life (i den sistnämnda öppnade Sverige till och med en virtuell ambassad ) – för att bara ta några exempel på digitala plattformar som inga som är unga i dag har hört talas om. 

Visst, det är svårt att göra tidningar, men är det verkligen svårare än 1887? Och även om pappersläsandet minskar så är det mer utbrett än i arbetarrörelsens barndom.  

Jag är absolut inte opartisk. Dåvarande LO-tidningen var en av de första tidningar jag själv fick publicera mig i. De svarade alltid snabbt (även när de refuserade) och betalade anständigt. På deras kultursidor fick man skriva om Pete Seeger, arbetarrörelsens historia, Bolivia och annat som borgarpressen inte brydde sig om.

Man behövde inte ha journalistexamen eller hänga på rätt fester. Det var texten snarare än personen bakom som bedömdes.  

När arbetarrörelsepressen självmördar sig innebär det inte bara att nyhetsrapporteringen blir enfaldigare utan också att det blir mycket svårare för yngre skribenter att publicera sig och utvecklas.

Om de så kallade experterna tror att detta är framtiden så är det bara ytterligare ett exempel på att deras inflytande över rörelsen behöver hårdbantas.

ARTIKELN HANDLAR OM

Medier

Arbetet

SSU