ÅSIKT

Saga Norén skulle protesterat mot ”Bron”

Ulrika Stahre om en udda kriminalhjälte på väg att lösa sitt sista fall

Foto: SVT
Sofia Helin och Thure Lindhardt i ”Bron”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

När vi återser Saga Norén i den fjärde och sista säsongen av Bron, är det dags att fundera över hennes person och därmed seriens karaktär. Hon tycks inte vara en typisk deckarhjälte, eller är hon det? Är en frånvarande vardag ett tecken på jämställdhet?

Saga Norén framstod i seriens första säsong nästan som en karikatyr, men hon har förändrats under dess gång och blivit mer och mer intressant. När sista säsongen inleds sitter hon fängslad, dömd i en första instans för mord på sin mamma. Utanför murarna sker ett bestialiskt mord. Vad annars, vi är där vi är, i fiktionens seriemordsverklighet.

Utan Saga Norén, länskrim Malmö, vore Bron en dussinserie. Eventuellt är den det ändå. Men Sagas ”släng av asperger” är vad som skiljer den från de flesta andra (även om Holly Hunters roll i Saving Grace har pekats ut som en mycket nära förebild) eftersom vi får en utredande polis som både hamnar i märkliga och svårtolkade situationer, socialt, och som kan tolka det ingen annan kan. Hennes autistiska drag skildras som både en för- och en nackdel: Saga synliggör en funktionsvariation.

När jag sträcksett ett par avsnitt av Bron får hela min omgivning drag av Saga Norén. Någon är plötsligt helt renons på annan kunskap än specialfakta utan sammanhang. En annan förstår plötsligt ingen ironi. En tredje tappar helt lusten att umgås planlöst (”meningslöst”).

Rätt ska vara rätt. Saga Noréns helt förödande sanningslidelse ställer till det för henne, ändå är den i grunden en bra egenskap som relationer och hela samhällen faktiskt byggs av (hur mycket Trumplögner världen tål återstår till exempel att se). Bron synliggör ett visst mått av hyckleri, där de allmänna umgängeskoderna har drag av förljugenhet. Så vill i alla fall jag se Saga Norén. Som barnet i Kejsarens nya kläder.

Om man jämför med andra kriminalhjältar är Saga i gott sällskap av män med en del hyfsat jämförbara sociala problem. Den ensamma, kanske alkoholiserade, snuten som är bitter på livet men ändå härbärgerar en ohejdbar lust att lösa alla gåtor – arbetsnarkoman, egensinnig, självsvåldig – har mycket gemensamt med Saga Norén. Som Kurt Wallander, eller kanske Harry Hole. Män som tänker utanför alla boxar, eftersom de också själva är utanför. Även Jane Tennison i I mördarens spår och Stella Gibson i The Fall skulle kunna räknas dit.

Å andra sidan finns flera kvinnliga utredare som lever vanliga liv, med socialt umgänge och familjer. De som har insikter i alla möjliga mänskliga beteenden, även brottslingars. Catherine Cawood i Happy Valley, Janet Scott och Rachel Bailey i Scott & Bailey, Ellie Miller i Broadchurch. Alla dessa brittiska produktioner följer ett mönster som också ofta syns i svenska, skrivna, deckare: vardagsliv genomsyrar alla nivåer i berättelsen. Även en och annan gangster bollar med sitt livspussel, som hos Jens Lapidus. Mellanmänskliga relationer är ett kitt som i denna bruksprosa binder läsaren med texten.

Möjligen finns det ett samband mellan feminiseringen av deckargenren – både bland författare och huvudpersoner – och ett med tiden allt större intresse för annat än bara brottsbekämpning och utredning. På det sättet är Bron ett steg tillbaka till en mer traditionell deckare, där man förvisso stoppat in en kvinnlig hjälte, men dels befriat henne från traditionellt kvinnliga attribut, dels gjort henne till en mer extrem version.

Något liknande gjorde Stieg Larsson med sin Lisbeth Salander – dock verkar Brons upphovspersoner inte ha varit intresserade av en sådan mot patriarkatet kämpande gestalt.

Men är det en typisk patriarkal konsekvens, att det inte går att skapa den här typen av kvinnlig polis utan att överdriva henne? Eller är det tvärtom ett tecken på ökad jämställdhet?

Saga Norén är på något sätt en sorts jämställdhetsversion av Lisbeth Salander: här finns inget patriarkat att bekämpa. Här finns nästan inga maktstrukturer alls, eftersom det inte heller finns några djupare sociala kitt.

Foto: SVT
Sofia Helin gör Saga Norén, länskrim Malmö, för sista gången. Efter den nu pågående säsong fyra läggs succéserien ”Bron” ner.

Saga Noréns manlige danske partner har förlorat hela sin familj – den barnkammare som fortfarande finns kvar i hans hem gapar ödestyngt tom. Visst saknar han och söker, men ändå blir familjeliv i serien mest som en symbol. Saknar det i själva verket mening? Eller hellre, är inte den frånvarande familjen bara en tom figur, en fläkt av den där vardagen som inte skildras någon annanstans heller?

Frånvaro och oåtkomlighet är kärnan i Bron, som om Saga Noréns psyke förvandlats till ett helt samhälle. Det som är begripligt är brott, lag och rätt. Några är på rätt sida lagen, andra på fel. Om man ser Saga som apart och udda i sitt sammanhang skulle jag vilja hävda att det är tvärtom: hela serien är udda, för att utspela sig i en skandinavisk kontext.

Men Bron är också en ganska hårt mallad serie, som är tydligt amerikanskt inspirerad med sina tematiska seriemord och brutala brott. Det är naturligtvis också skälet till den så uppenbara frånvaron av vardag och vardagsrealism. Här jagar inga snutar hem för att hämta på dagis eller stressa till butiker innan stängning. Jag kan gilla det ofjäskiga med det. Adjö realism och möjligheter till identifikation, hej pudelns kärna: brott.

Att varje säsong inleds med att intrigen pekar på någon form av politiskt inspirerat brott har vi kanske vant oss vid och accepterat (under tyst protest). Däremot, och det kanske är orättvis kritik, så skulle Saga Norén själv aldrig kunna se Bron. Hon skulle redan när det politiska spåret diskuteras första gången protestera och säga att nej, nu tar ni er samman, tänker bättre, ser andra mönster och skippar den där lätta dimridån.

Brott som ren underhållning kanske inte heller egentligen skulle falla Saga på läppen. Men det är en annan historia.