ÅSIKT

Musiken hade varit nog

Claes Wahlin ser Skapelsen på Folkoperan

avClaes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: mats bäcker
Jesper Säll i ”Skapelsen” på Folkoperan i Stockholm.

Joseph Haydn var djupt inspirerad av Händels oratorier när han komponerade Skapelsen i slutet av 1700-talet. Verket är skrivet för stor orkester, kör och tre solister. Texten följer Första mosebok, de sex dagarna när allt blev till, men är också silad genom John Miltons Det förlorade paradiset, som då mer än i dag var en levande klassiker.

Folkoperan har Mellika Melouani Melani tagit sig an verket, men mest för att bråka med det. För naturligtvis har inte den kristne guden skapat världen för precis vem som helst. Bibeln och dess uttolkare har ju långt in i våra dagar begränsat jordelivet och paradiset till heterosexuella som lever i tvåsamhet.


Så efter några pedagogiska förklaringar från storskärm om verket, hur fantastiskt det är, ser vi en gigantisk, i svart draperad kub längst fram hissas upp. Draperingen försvinner och likt en jätteiskub hänger den sedan där. Svartklädda ärkeänglar rasar omkring i kaoset. Recitativen är här talade, oftast med entusiasm eller raseri. Den gamla vanliga normkritiken ger utrymme för ironier som inte går någon i publiken förbi.

Det är kärleken som ska hyllas, men inte den bibliskt normerande, utan kärlek som hindras av gränser, lagar eller trångsynthet. De som lever i tresamhet och inte kan få ett gemensamt Ica-kort, de som hindras av avslag på uppehållstillstånd. Och som grädde på moset avslutas kvällen med ett alldeles äkta bröllop. Ja, just gränsen mellan det privata och offentliga har ju de sociala medierna rivit upp.


Men vänta nu. Om religionen var den instans som styrde lagar, moral och konventioner, vad är det i dag som får bestämma? Är det inte kärleken? Lagar, moral och konventioner ska följa kärlekens irrvägar. Gott så, men hur blir det då med radikal scenkonst? På Folkoperan finns inte ett uns av ifrågasättande eller kritik av dagens kärleksdyrkan. Scenkonstens ovilja att utmana på riktigt riskerar att på sikt bli dess grav.

Gud, Allah eller vem ni vill ske pris, så finns här i alla fall musiken, ja, i stort sett, en smula uppdelad av talade partier och så. Men Mikaeli kammarkör låter storartat, en samlad och stark klang som gör Haydn rättvisa, även den egentligen för lilla orkestern under Anders Eby är utmärkt. Samuel Fröler, Annika Hallin, och Ann-Sofie Rase lever sig väl in i sina ärkeänglaroller, om än i en något egenartad koreografi. Och Martin Hatlo har en mäktig basbaryton, Susanna Stern en tät sopran och Jesper Säll en snygg tenor. Musiken hade gott och väl varit nog.

ARTIKELN HANDLAR OM