ÅSIKT

Djup kärlek i teorin

Fredrik Sjöberg lusläser tre kulturtidskrifter som kärat ner sig i ett hett ämne

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avAftonbladets Kulturredaktion

Foto: getty
Tidskrifterna Glänta, Paletten och Kritiker omfamnar ämnet kärlek i sina senaste nummer. Fredrik Sjöberg har läst.

Fyra tidskrifter landar med ett brak på hallgolvet. Temanummer, hela bunten. Glänta, Paletten och Kritiker handlar alla om kärlek, och det ska sägas: jag brukar inte gilla temanummer.

Hellre då blandad kompott, som en loppmarknad. Men innan jag öppnar de tre kulturtidskrifterna ska något sägas om den fjärde – Entomologisk Tidskrift – vars nya nummer består av en enda, 400 sidor lång artikel om löss.

Mina intressen är vida, men vid lössen går ändå en gräns. Förstå mig rätt, ET är en oumbärlig tidskrift, och uppsatsen om Sveriges lusfauna är en bragd. Sex forskare från fyra länder har kartlagt landets inalles 332 arter. Otäcka parasiter allihop. Om någon skulle dö ut blir det inga ljusmanifestationer. Intressant, visst, men som tema alltför enahanda. Texten hör dessutom till den sort som är lättare att publicera än att läsa, och eftersom jag minns att killarna bakom tidskriften KRIS etablerade en liknande praxis på kulturens fält, är det inte utan onda aningar jag skrider till verket, särskilt som ämnet verkar lite skumt.

Varför kärlek? Varför just nu?


Glänta först. Redan i Göran Dahlbergs förord blir saken begriplig. Vi lever i en tid, skriver han, då inte bara rätten att älska vem man vill står på spel. Allt fler anför liknande passioner på ett högre plan; älskar man inte sitt land, så älskar man Gud eller kanske livet självt. Kärleken är på tapeten som aldrig förr, inte bara som enklare känslopjunk på sociala medier.

Tre namn ska återkomma: kulturteoretikerna Sara Ahmed och Roland Barthes samt lyckligtvis även Mara Lee, vars diktsamling Kärleken och hatet (2018) tycks ha utlöst en hel del av detta nyväckta intresse för de hetare passionernas roll i gränslandet mellan konst och politik.

Kärleken är på tapeten som aldrig förr, inte bara som enklare känslopjunk på sociala medier

”Hur gick det till när politik blev en kamp om vem som har rätt att påstå sig agera i kärlekens namn?” Så inleder Sara Ahmed sitt bidrag. Texten har några år på nacken men än lika fullt aktuell då den belyser hur de ”mångkulturella kärleksdiskurserna” attackeras av primitivare älskare, vanligen chauvinistiska vita män med större intresse för öl än postkoloniala studier och queerteori.

Essän är central i sammanhanget; utgivningen är en välgärning, låt vara att Ahmed inte är alldeles lätt att förstå ens på svenska. Hennes vemodiga ilska är begriplig, men hela detta långa utbrott är så fullkomligt marinerat i blytung filosofisk och psykoanalytisk teori att jag inte ens efter andra läsningen begriper fullt ut vad hon vill säga.

Mara Lee är vid jämförelse kristallklar. Hennes ännu längre essä ”Kan rasism lära oss något om kärlek?” är visserligen också teoritung (endast tjeckiska lusforskare har fler nummer i notapparaten) men genom en både skarp och elegant problematisering lyckas hon leda i bevis att rubrikens fråga dessvärre kan besvaras ja. ”Och vi kan sluta blunda nu.”


Glänta innehåller mycket mer än så, däribland UKON:s underbara prosadikt ”Jag slösade bort mitt liv på kärlek”, men låt oss nu i stället se vad Paletten, landets äldsta konsttidskrift, har att komma med i ärendet.

Redaktören Sinziana Ravini kan konsten; hennes långa, välskrivna förord både förklarar och lockar in mig som i en fälla. Detta måste bara läsas. Vi lever i en affektdominerad tidsålder, skriver hon. Hat och kärlek om vartannat; populistiska rörelser, syndabocksprocesser och en banaliserad gillakultur påkallar tänkande. Sara Ahmed och Mara Lee nämns, liksom bel hooks och en rad andra.

Till och med den gamle träbocken Jaqcues Lacan får vara med i uppbådet med sin snajdiga oneliner: ”Kärlek är att ge något man saknar till någon som inte vill ha det.”

Dumt nog gick jag in på måfå och fastnade i en text av den franske filosofen Mehdi Belhaj Kacem som börjar med en ”heterodox” fenomenolog jag bara är vagt bekant med och strax landar i utsagan: ”Gud blir i Husserl-Stieglerianska termer summan av alla retentioner.”

Redan där längtade jag tillbaka till flatlössen, men sedan gick jag mera metodiskt tillväga, och efter hand avtog min trötthet. Texterna är med några undantag verkligen intressanta. Alla som är nyfikna på den akademiskt påbjudna konsten, alltså den som doftar mer av Judith Butler än av terpentin, har att göra i dagar.

Silvana Lagos och Suzannah Pettigrew analyserar #metoo, Lina Mannheimer skriver om sin film Parning, den slovenska filosofen Renata Salecl förekommer i översättning och så vidare. Ravini lyckas även samla ett gäng konstnärer och författare på ett fik i Stockholm för ett samtal om kärlek och hat, inklusive sekter, Instagram, feministiska diktaturer, Hitler, Darwin, Horace och artificiell intelligens, för att nu bara nämna något.

Det är vida svängar och bitvis rätt kul, men möjligen lite medelålders akademiskt och, ja, rätt, fastän vettvillingar som Dorinel Marc och Carl Michael Edenborg ingår i panelen. Man undrar efter hand vad de yngre håller på med nu för tiden, de som inte sitter på Rival och gaggar om Julia Kristeva.


Kanske kan tidskriften Kritiker ge ledtrådar. Flera av författarna är födda på 1990-talet och ännu ganska oprövade kort. Numrets tema – Förälskad text – är visserligen bredare än i de nyss nämnda, men hör ändå till samma härad. I förordet återfinns typiskt nog både Barthes och Butler, som vore de bärande balkar i en sorts litteraturteoretisk byggnorm, men det som följer är ändå friare.

Stilen är central, inte politiken. Johan Espersson skriver prosa om hemtjänsten och Olivia Iso dikt om brusten kärlek, båda med säker blick för hantverket. Lin Engdahl och Love Carlshamre är mer litteraturvetenskapliga, men lika fullt läsvärda. Och Anna Axfors! Hon är helt sin egen. Hänvisar varken till Judith Butler eller Jacques Derrida. Bara Ulf Lundell. Man baxnar.

Säkert finns också i Kritiker medverkande som anser att vita män är en sorts i allt väsentligt otäcka parasiter, men det är inget huvudspår. Förresten går den diskursen att leva med. KRIS-redaktörernas homosociala genidyrkan var på sin tid inte klokare, men det blev folk av dem också, framför allt bra författare.

Så heder åt Statens kulturråd, som stöttar dessa tre tidskrifter ekonomiskt. Entomologisk Tidskrift får klara sig på prenumeranternas trohet, men det bror nog mest på att lus- och flugmänniskorna inte talar för varan. De begriper inte att också alster som deras utmärker en kulturnation.


Fredrik Sjöberg


Palettens redaktör Sinziana Ravini är kritiker i Aftonbladet.
Därför recenseras tidskriften av Fredrik Sjöberg, författare och skribent i Svenska Dagbladet.

ARTIKELN HANDLAR OM