ÅSIKT

Motståndet tegs ihjäl

SD:s film är historieförfalskning, skriver Kristian Svensson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Georg Branting var son till Hjalmar Branting. Han var advokat och radikal riksdagsledamot och engagerad i kampen mot fascismen i Spanien.
KULTUR

Visst är det lätt att göra sig lustig över att just Sverigedemokraterna försöker göra politiska poänger av att påtala andra partiers tidigare flört med rasism och nazism. Och riktigt märkligt blir det såklart när de i sin aktuella film om socialdemokratins historia ständigt återkommer till tidningen Aftonbladets hårresande Hitler-vurmande under kriget, eftersom tidningen på den tiden inte var en socialdemokratisk tidning, utan snarare hörde hemma i samma politiska fält som dagens SD.

Men bortsett från den lögnaktighet (eller okunskap) som detta skvallrar om, visar exemplet ovan likväl på något viktigt. Att den konservativa tidningen och de socialdemokratiska politiker som citeras i filmen lät lika varandra. Och det är i detta filmens huvudsakliga förvrängning av sanningen består: den tar något vid tiden allmänt och framställer det som om det vore något unikt socialdemokratiskt.

Det här är dock inte något som Sverigedemokraterna är ensamma om. I valrörelsen 1998 gjorde Carl Bildt retroaktiv partipolitik av de gamla tvångssteriliseringarna genom att framställa dem som exempel på en vänsterpolitik som offrat den enskilde för kollektivets bästa. SD-filmens variant på detta är de återkommande citat där ledande socialdemokrater beskriver rashygienen som en viktig del av ”socialismen”. Som tittare förväntas vi göra kopplingen att tvångssteriliseringarna var resultatet av vänsterideologi.

I själva verket var det större chans att hitta folk befriade från rashygieniskt tänkande ju längre vänsterut man rörde sig under mellankrigstiden. Ju längre in i fackföreningsrörelsen, desto större motstånd mot åsikter importerade från politisk höger och akademisk elit. Det var ett vänstermotstånd som motsvarar hur senare tiders gräsrötter inom rörelsen vänt sig mot ledningens flirt med nyliberal ekonomi.

Redan 1974 skrev historikern Ann-Katrin Hatje i sin avhandling om hur stora delar av den svenska fackföreningsrörelsen under mellankrigstiden såg med stor tvekan på makarna Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan, som ansågs anstruken av nazistiska tankar. Ute i den stora världen var mönstret ännu tydligare: kommunistinternationalens ordförande Dimitrov brännmärkte rashygieniska forskare och läkare som kollaboratörer i den ideologiska tvekampen mellan fascism och socialism.

Låt oss också titta närmare på det riksdagsbeslut som SD-filmen, med all rätt, lägger särskilt stor vikt vid. Det var med stöd av en lag som stiftades 1941, som flertalet tvångssteriliseringar kom att genomföras. Som Sverigedemokraterna
säger blev det nu legio att jaga ”asociala” personer och hindra dem från att förorena rasen och utarma landets finanser.

Vad man däremot inte nämner är att det var en samlingsregering, bestående av alla riksdagspartier utom kommunisterna, som lade fram förslaget. Endast tre riksdagsledamöter uttalade sig skarpt och tydligt mot den nya lagen, medan både socialdemokrater, bondeförbundare och högerfolk försvarade hårdare tag.

Foto: TT
Set Persson.

Läser vi riksdagtrycket ordentligt hittar vi också den kritiska vänsteropinionen. De tre riksdagsledamöter som motsatte sig den nya lagen kritiserade den för dess karaktär av klasslag. Både den kritiske kommunisten, socialdemokraten och den frisinnade politikern insåg att bara fattiga skulle komma att drabbas. Ytterligare politiker valde dessutom att hålla tyst, men lär ha röstat emot den nya lagen.

”Lär ha” skriver jag, eftersom riksdagstrycket inte bevarat röstsiffrorna. Men en av de tre uttalat kritiska ledamöterna hette Set Persson och representerade Kommunisterna. Vi kan därför utan vidare sluta oss till att han talade å hela sitt partis vägnar. Det omfattade på den här tiden en leninistisk organisationsprincip som innebar stenhård partipiska. Hade Persson inte redovisat partiets ståndpunkt i talarstolen hade det varit övriga partikamraters plikt att begära ordet och korrigera honom.

Men kommunisterna kan inte ha varit ensamma i sitt motstånd. Regeringens ursprungliga lagförslag föll nämligen i det lagutskott som behandlade det innan det nådde riksdagen. Först i riksdagskamrarna reserverade sig ett antal ledamöter mot lagutskottets ”snällare” lagförslag och lyckades få igenom det ursprungliga, hårda förslaget. Vilka utgjorde då den majoritet i lagutskottet, som hade försökt förhindra den nya lagen om tvångssterilisering? Ja, inte var det kommunister i alla fall, då ju dessa (som säkerhetsrisker) inte tilläts att sitta med i utskotten vid denna tid.

I det aktuella lagutskottet satt däremot socialdemokraten Georg Branting, som också en av de andra två ledamöter som sedan uttalade sig negativt till den hårdare lagen i kammaren. Georg Branting var en radikal, som bland annat var med och tog initiativ till insamlingarna till kampen mot fascismen i Spanien under inbördeskriget. Men Branting kan inte själv ha fällt samlingsregeringens lagförslag i utskottet.

Minst ett riksdagsparti, ett lagutskott och ett ytterligare okänt antal andra riksdagsmän röstade alltså emot lagen och motiverade sitt motstånd med vänsterns klassargument.

Detta hittar vi givetvis inget spår av i SD-filmen. Där heter det att ”borgerlig press var starkt negativ till tvångssteriliseringarna”, utan att tittaren får några som helst källor eller exempel på detta. I stället får vi veta att regeringen belade kritiska tidningar med transportförbud, vilket låter som att det var den påstått kritiska borgerligheten som belades med munkavle. Med något undantag var det ju dock i huvudsak den socialistiska vänsterns tidningar, som hindrades från att spridas medan dess prenumeranter i hög utsträckning satts i norrländska arbetsläger.

Det tål att påpekas att både den blå och den brunblå högern brukat varva sin
kritik av Folkhemmets kollektivism med att samtidigt försöka lägga beslag på dess positiva image. Fredrik Reinfeldt lyckades med konststycket att kalla Per Albin Hansson en personlig förebild och samtidigt anklaga socialdemokratin för att vara nostalgisk och leva i det förgångna.

Medan högern på detta sätt plockar russinen ur kakan utan att vilja kännas vid folkhemmets mörkare sidor, konstaterar en vänstersosse som Göran Greider uppgivet att han inte längre ser begreppet Folkhem som något i sig positivt, utan som en neutral beteckning på en passerad historisk epok.

Tvångssteriliseringarna må i någon mening vara Allas Gemensamma Skuld. Men det som en gång i tiden kunde ha förhindrat dem var arbetarrörelsens klasstänkande och inte några konservativa valkampanjer, vare sig de var blå eller brunblå.

Kristian Svensson, fil.mag. i historia och författare till boken Kravaller och steriliseringar (Skrivareförlaget, 2001).

ARTIKELN HANDLAR OM