ÅSIKT

Sopran värd en omväg

Lennart Bromander ser Lakmé på Malmö opera

Foto: MATS BÄCKER
Svetlana Moskalenko i titelrollen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den rika franska operatraditionen från 1800-talet har i Sverige länge bara representerats av två verk, Carmen och Hoffmanns äventyr. Men under 2000-talet har det börjat hända saker. Folkoperan har spelat Pärlfiskarna och Romeo och Julia, Umeå har just haft premiär på Faust som också spelats i Göteborg, som dessutom med stor framgång spelat större rariteter som Judinnan, Thais och Hamlet. I Malmö har man uppfört Manon och nu också Léo ­Delibes Lakmé, som senast syntes på en svensk scen 1943.

Den operan är i Sverige endast känd ­genom en närmast ikonisk koloraturaria och dessutom en älskad duett mellan en sopran och en mezzosopran. Det problematiska med Lakmé är att operan utspelar sig i ett exotiserat Indien, mystiskt och främmande för en skygglappsförsedd ­europeisk blick. Eftersom verket är franskt ses dock de engelska kolonialisterna med nedlåtande ironi.


Regissören Nicola ­Raab har också nästan ängsligt undvikit all slags exotism. Scenen domineras av neutralt betonggrå pelare. Gråa är också scenkostymerna förutom de kakifärgade kolonialisterna. Ett rejält antal blå lotusblommor bryter av tristessen, och i andra akten är också Lakmé själv blå.

Konflikten är densamma som i Bellinis Norma. Lakmé är prästinna i den inhemska religionen men blir olyckligtvis förälskad i en representant för ockupanterna. Det går förstås inte bra, hennes älskade verkar föredra engelska krigsmakten framför henne, hon äter en giftig lotusblomma och dör. Sådant kan vi i dag visst köpa, om musiken är tillräckligt uttrycksfull och den sceniska laddningen tillräckligt stark.


Och visst håller musiken, den är raffinerad och njutbar rakt igenom utom möjligen det rätt bleka slutet. Sceniskt är det inte lika bra. Någon erotisk spänning uppstår aldrig mellan Lakmé och Gerald, och de flesta personerna på scenen uppträder påfallande stelt. Leonardo Ferrando, som sjunger Gerald har en fin lyrisk tenor men står mestadels stilla, vänd inte mot Lakmé utan mot publiken. Taras Shtonda, hatisk överstepräst och Lakmés far, har en praktfull bas men begränsat kroppsspråk. Philippe Auguin och Malmöoperans orkester gör en utsökt insats i orkesterdiket.

Än Lakmé själv då? Jo, Svetlana Moskalenko är ensam anledning att vallfärda till Malmö. Hennes sopran är ­makalöst vacker, och de ­hisnande koloraturerna är inte bara osannolikt perfekta utan också skimrande färgrika.

FAKTA

OPERA

»  Lakmé

av Léo Delibes

Regi: Nicola Raab

Scenografi: Anne ­Marie Legenstein

I rollerna: Svetlana Moskalenko, Leonardo Ferrando, Taras Shtonda, Matilda Paulsson, Julie Mathevet, m fl

Dirigent: Philippe Auguin

Malmö operaorkester & kör

Scen: Malmö opera

Speltid: 2 tim 30 min

ARTIKELN HANDLAR OM