ÅSIKT

Debut á la Duras

Jenny Högström blir mest intresserad av Instagramprofilen som nämns i romanen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avJenny Högström

Foto: ASTRID GRELZ
Zara Kjellner, född 1992. ”Manhattan” är hennes debut.

En roman berättad i prosalyriska fragment från en vår till en annan. En ung kvinna på drift genom staden och tillvaron. Männen, begäret, kroppen, modern. Romanen är uppkallad efter en sexklubb i Stockholm och en del av New York.

Om inte den här författaren gillar Marguerite Duras så heter jag Kalle Anka, tänker jag när jag läser Zara Kjellners debutroman Manhattan. Sen hittar jag en gammal intervju där Kjellner säger att hon gillar Marguerite Duras.


Det vittnar om så kallat ”god smak”. Det vittnar om en känsla för våld, begär och berusning, en känsla för intensitet men också för dess motsats (letargi? passivitet?), samt ett intresse för stil och form. Det vittnar också om ett ointresse för att moralisera.

I bästa fall var det skitbra – i värsta fall rätt jävla obegripligt.

Den Duras som brukar vara förebilden är den som framträdde en bit in i författarskapet, när prosan på en gång förtätades och fragmenterades. I bästa fall var det skitbra – i värsta fall rätt jävla obegripligt.

Manhattan är inte obegriplig. Det är heller inte, som ni har förstått, en roman som ägnar sig åt ett rakt realistiskt berättande eller att skriva sin läsare på näsan. Det är både dess styrka och dess svaghet.


Liksom läsaren tycks Sonia, dess unga kvinnliga jagberättare, drabbas av livet allt efter som det händer. Hon träffar Diego, en äldre arkitekt, med små, bestämda händer, med vilken hon leker slav och president. Hon träffar Emmanuel, en yngre, promiskuös dagdrivare, med vilken hon knullar lite varstans. Hon börjar jobba på Lindex.

Det är mycket som sker i blicken, i tanken, vid sidan av. Sonias händer griper inte, de svävar. Hon går inte utan rör sig bort. Ibland är det sinnligt och suggestivt – ibland tycker jag det känns undanglidande och utstuderat.

Jag fläskar på med frågetecken – medan Manhattan är en roman i avsaknad av alla skiljetecken utom punkt och komma

Olga (först tror jag att det är en galen äldre kvinna som förföljer Sonia) blir sjuk. Men varför står det aldrig rakt ut att det är hennes mamma? Varför nämns Olgas sjukdom aldrig vid namn? Eller de flitigt använda könsorganen? Varför står det aldrig att den där sjöhästen som börjar växa i Sonias mage är ett barn?


Jag fläskar på med frågetecken – medan Manhattan är en roman i avsaknad av alla skiljetecken utom punkt och komma. Det är stilistiskt väl genomfört och en typiskt lovande debut. Jag tycker om den och dess liksom vaga, vegetativa, jagsvaga tillstånd.

Men jag tänker att det ändå säger något när jag blir mer intresserad av den Victoria’s Secret-modell på Instagram som Sonia börjar följa än av hennes eget liv och öde.