ÅSIKT

Ditt digitala ansvar

Cecilia Djurberg om näthatare, nättroll och nätälskare

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Janerik Henriksson/TT / TT NYHETSBYRÅN
KULTUR

Det är något yrvaket med alla som nu plötsligt upptäcker att sociala medier inte enbart är av godo, när diskussioner faktiskt har pågått flitigt om både fördelar och nackdelar sen sociala medier blev trendigt. Intressant nog finns en utbredd uppfattning om att ansvaret för vår tillvaro på dessa digitala mötesplatser enbart skulle vara någon annans. Att det skulle vara Facebooks ansvar för vilka nyheter människor väljer att konsumera, och vilka politiker de väljer att rösta på. Eller att det är Twitters ansvar för hur folk debatterar där och med vilka.

Hur rimligt är det att klaga över att min användardata missbrukas, när jag själv laddat upp den och klickat i att jag accepterar villkoren, och den egentligen bara används som den är tänkt? Det vill säga för att påverka mig att köpa budskap eller varor.

Jag menar inte att förringa skandalen kring Facebook och Cambridge Analytica här, men det är faktiskt inte komplett ny information som framkommit senaste tiden, det nya är snarare omfattningen av integritetshaveriet och hur Facebook har agerat. Kanske har medier, som Aftonbladets Martin Schori skriver, inte riktigt tagit sitt ansvar i att bevaka dessa frågor tillräckligt för att upplysa allmänheten, men det är samtidigt märkligt hur alla tycks ha glömt vad vi lärt oss om integritet och digital säkerhet av personer som Edward Snowden. Vill du hålla något hemligt - lägg det inte på internet.


Enligt Novus, som har frågat, överväger var tredje svensk att lämna Facebook efter senaste tidens avslöjanden trots att integritetsriskerna varit kända länge för alla som bemödat sig att ta reda på mer om hur Facebook, och internet, fungerar. Det är ett stort problem att samma människor som kan vara sjukt noggranna när de exempelvis köper bostad, och då läser på om saker som energiförbrukning och säkerhetsdörrar, hör sig för om tryggheten i närområdet och anlitar besiktningsmän innan de definitivt skriver på kontraktet, flyttar in och bjuder in sina vänner för att umgås – agerar totalt tvärt om på internet och utan att ens läsa igenom kontraktet ingår avtal med digitala företag som är helt öppna med att de samlar in personlig data och använder den för att tjäna pengar.

Nu skriver tidigare digitalt flitiga personer långa texter – ironiskt nog gärna på Facebook – om att de nu minsann tänker lämna Facebook i protest. I stället för att bara rensa bort känslig persondata och börja använda tjänsten med lite mer sunt förnuft.

Jonas Gardell tänker dock stanna på Facebook, men skriver i Expressen ett långt hejdåbrev till Twitter. Gardell tycker att Twitter är värst av alla sociala medier, ”en megafon för hat” som han inte längre vill medverka till att fylla med innehåll. Twitter som han använt framgångsrikt för sitt personliga varumärkesbyggande funkar nu inte längre som han vill.

På en del av internet har kändisars högljudda och dramatiska uttåg från sociala medier ett namn: emoquitta. Lite som att kränkt storma ut från en fest och skrika att alla är dumma och själv är man så mycket bättre. Som om det enbart skulle vara alla andras fel att festen inte blev rolig och att det inte räcker med att bara smyga hem när man tröttnar, utan det viktiga är att ställa till med en stor scen för att få uppmärksamhet.


Vi får inte glömma att det är vi människor som gör de sociala medierna till vad de blir, om vi inte räknar med spambotarna då. Plattformar som Twitter och Facebook, eller Flashback och Familjeliv för den delen, är mötesplatser. De är ett slags digitala torg där människor vistas helt frivilligt. På dessa mötesplatser kan den demokratiska idén om yttrandefrihet förverkligas av några, medan andra bara är där för att sälja sina varor, bygga sina varumärken eller försöka förstöra andras. Den som tror sig vara helt fri från eget ansvar för att bidra till stämningen eller för att ta reda på villkoren för mötet riskerar att bli besviken.

Sociala medier är just sociala. När de fungerar som bäst pratar vi med varann, vi bidrar till festen genom vad vi säger och med vårt humör. Uppstår missförstånd reder vi ut dem och om vi råkar såra någon ber vi om ursäkt – och undviker förhoppningsvis att göra om det. Men den som använder till exempel Twitter som en megafon för att skryta och marknadsföra sin egen förträfflighet, och exempelvis profilerar sig genom att skämta och raljera på andras bekostnad, utan att svara på tilltal eller be om ursäkt om man råkat såra någon, för dem kommer sociala medier att bli jobbiga att vara på. Då blir man lätt måltavla för dem som tycker att man bryter mot den sociala överenskommelsen.

Det här är inte lätt, för en och samma överenskommelse gäller inte på alla delar av internet. Precis som i övriga livet kan man behöva anpassa sig, men den som inte alls bryr sig om att ta reda på vilka sociala, eller juridiska, regler som gäller – eller struntar i att följa dem – kommer att få problem på ett eller annat vis.

Det är ofta mycket fokus på näthatare, som om de skulle utgöra en homogen grupp människor med gemensam agenda. Medan några av dem som uppträder otrevligt bara har dålig koll på hur man bäst uppför sig för att bli sedd och lyssnad på. Alla har faktiskt ett eget ansvar för hur de bidrar till sociala interaktioner. Både på nätet och i världen utanför. Och det är viktigt att påminna om att samtidigt som tonläget kan vara både otrevligt och hatiskt i en tråd på sociala medier, kan en annan precis intill svämma över av värme och gemenskap och stötta någon som känner sig ledsen och ensam. Du väljer själv vilka du vill följa och interagera med.

Foto: WIKIMEDIA COMMONS/YOUTUBE
Som ett återkommande ”skämt” brukar komikern Sam Hyde felaktigt utpekas som gärningsman vid skottlossningar med denna bild.


I samband med skjutningen vid Youtubes huvudkontor på tisdagen visade sig sociala medier, som så ofta vid stora nyhetshändelser, från den bästa och sämsta sidan samtidigt. Den bästa, eftersom många snabbt fick veta att något hade hänt. Den sämsta eftersom osanningar cirkulerade snabbare än bekräftade uppgifter. Helt utan respekt för stundens allvar och de drabbade, bjöd internets skämtare raskt upp till trollfest.

Som på beställning körde de ett flera år gammalt hoax som går ut på att peka ut youtubekomikern Sam Hyde som gärningsman. Den som varit aktiv på Twitter länge och gärna vänder sig dit vid breaking news-lägen har säkert sett den där bilden på honom med ett vapen förr, då han har påståtts vara gärningsmannen i en rad skjutningar sedan 2015. Tyvärr har det även hänt att nyhetsmedier gått på bluffen.

Sam Hydes humor är av det rätt jobbiga, snubbiga och gapigt provocerande slaget, hans skämt drar åt far right-hållet, vilket på ett sätt kan sägas passa in i internetdramaturgin när trollen från nätforumet 4chan sätter igång att utmåla honom som högerextrem mördare. Vissa spekulerar i om Hyde kanske till och med själv startade detta “skämt” – som nu blivit ett internetmeme och finns som t-shirt, och oavsett upprinnelse absolut bidragit till att stärka hans kändisskap.

Fortfarande går det att lura intet ont anande människor med memes som dessa, men i en tid när källkritik blivit ett modeord börjar bli dags att lära sig att skilja på vad som är vad på internet. Den här typen av satirisk falsk information är en del av nätkulturen som alltid kommer att finnas, vare sig man tycker det är roligt eller ej.

Att klumpa ihop alla former av osanningar under det problematiska begreppet “fake news” och kräva att nätjättarna ska rensa bort det är galet, för allt som är påhittat på internet är inte illvillig propaganda. Vissa saker är att betrakta som kultur och underhållning – men på internet krockar lätt olika kulturer. Det här behöver vi som umgås på de olika digitala torgen förstå att vi inte alltid förstår, och öva oss i att hantera.

Den som är osäker och inte vill bidra till att sprida trams vid allvarliga nyhetshändelser kan enkelt undvika detta genom att vila på delningsknappen och jämföra med flera källor. Och på tal om integritet så finns det andra sökmotorer än Google, såna som inte spårar dig, föreslår algoritmstyrda sökträffar och slår mynt av din användardata.

På internet finns en massa hjälp att få för den som vill skilja sant från falskt och vi måste gemensamt ta vårt ansvar för att hjälpa varandra att både lära oss bättre hur nätet funkar, och tillsammans anstränga oss för att göra internet till en bättre plats. Att storma ut och vägra hjälpa till duger inte.

ARTIKELN HANDLAR OM