ÅSIKT

Tavlor blir till toner

Lite för snyggt med Thea Musgrave på tonsättarfestivalen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Jan-Olav Wedin
Thea Musgrave, 90, på festival i Stockholm.

avClaes Wahlin

KULTUR

Genom litteraturhistorien har det enda sedan Achilles sköld hos Homeros funnits en genre som kallas ekfras: att i ord skriva en bild eller tavla. Musiken har naturligtvis också låtit sig inspireras av bilder, Musorgskijs Tavlor på en utställning är bland de mer kända, eller, för att ta ett mer näraliggande exempel, Victoria Borisava-Ollas, som gärna låter bilder bli musik.

Borisava-Ollas ägnades Konserthusets tonsättarfestival för fem år sedan. I år är det en annan musikalisk ’ekfrasist’ som är föremål för årets tonsättarfestival, den skotska kompositören Thea Musgrave. Hon har nyligen fyllt 90 år, men är still going strong, och hennes användning av tavlor skiljer sig rätt ordentligt från Borisava-­Ollas.

Musgrave nämner specifika tavlor för sina stycken. Edward Hoppers Night windows för hennes verk med samma namn, där en oboe (magnifikt trakterad av Nicholas Daniel) naturligt nog bildar en ensam röst i en natt av stråkar. 

Oboen är ju det instrument som mest liknar en mänsklig röst (men är också den som orkestern stämmer efter, så ett visst inflytande på kollektivet har den). Och i Musgraves The seasons, efter tavlor av William Turner, så får givetvis Napoleon ’röst’ av en trumpet, liksom dimman illustreras med stråkkluster. Och stolt över sitt ursprung hälsar Musgrave välkommen med Nessie, sjöodjuret i skepnad av en ganska rar tuba som hörs i stycket Loch Ness.

Musikaliska referenser finns det också gott om, fast just Marseljäsen eller Star spangled banner (The seasons) fungerar sämre. De är omgivna av en så stark associationssfär att de svårligen låter sig integreras annat än ironiskt. Översättning är kanske den term som passar bäst för Musgraves musik. Det handlar ju om ett subjektivt intryck av en tavla som får ett subjektivt uttryck i musik. Jag kan tycka att uttrycken för dessa intryck är en smula övertydliga, som om jag hör en molerisk musik, en beskrivning i musikaliska konventioner av en realistisk tavla.

Var är temperamentet? Men visst, Musgrave verkar i en brittisk tradition, (Delius, Williams, Britten), där expressiviteten sätts på undantag. Här finns harmoni, dramatik och well made pieces, och filharmonikerna spelar elegant under Karen Kamenseks säkra ledning. Det är snyggt, men kanske lite för snyggt.

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Scen