ÅSIKT

Ladda för Lynchstämning

Malin Krutmeijer återser kultserien som trollband en hel generation – och får en chock

Första och andra säsongen av ”Twin Peaks” visades 1990–91. Nu är filmskaparna David Lynch och Mark Frost tillbaka med en tredje säsong.
Första och andra säsongen av ”Twin Peaks” visades 1990–91. Nu är filmskaparna David Lynch och Mark Frost tillbaka med en tredje säsong.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I vintras såg jag om Twin Peaks, och det var en madeleinekaka så stark att jag fick svindel redan under introt. Jag hade inte sett serien sedan den sändes i SVT 1990–1991, och övermannades av ett förvirrat spektrum av stämningar.

Alldeles orimlig förväntan, en känsla av tillhörighet och ett dovt mörker genombrutet av elektrisk nervositet slog upp inombords. Twin Peaks kastade mig under några sekunder tillbaka till min inte enbart ljuva, utan också svajiga och ansträngande ungdomstid.

Åren strax efter 20 är formerande, och jag drog in David Lynchs filmiska världar i min identitet och referensbank. Twin Peaks var en kollektiv grej. Mina vänner tittade också och när jag tänker på det nu var det lite som att vi speglade oss i serien – för att den var ”inne” förstås, men också för att den talade till oss på de rätta våglängderna. För mig var detta en tid av ironi, romantik och radikal feminism, samtidigt som jag odlade intressen för psykoanalys och konst i alla former. Inte så himla kongruent kan man tycka, men vilken människa är det?


”Twin Peaks” är estetiskt avancerad och dignar av medvetet använda klichéer och parodier. Den inkorporerar på ett surrealistiskt sätt det undermedvetna och det övernaturliga i sin verklighet. Och den skildrar ett patriarkalt våld mot flickor och kvinnor, inte som ett utifrån kommande hot utan som en del av det lilla samhällets själ.

Den passade mig som hand i handske. Att döma av det upphetsade nostalgiflödet i sociala och andra media inför den nya säsongen av ”Twin Peaks” var jag inte ensam om den upplevelsen, särskilt inte i min generation av 60- och 70-talister.

Sheryl Lee som Twin Peaks skönhetsdrottning Laura Palmer.
Sheryl Lee som Twin Peaks skönhetsdrottning Laura Palmer.

I november 1990 såg två miljoner svenskar det första avsnittet av serien, som på ett genialt sätt erbjuder något för nästan alla. Den är, som Maureen Ryan skriver i ett stort Twin Peaks-reportage i filmtidningen Variety, såpa, mordmysterium, high school-drama och småstadssaga i ett. Man skulle kunna lägga till polisserie, melodram och science fiction.


Den brukar karakteriseras som ett fint exempel på postmodernistiskt filmskapande. Med det menas att David Lynch och Twin Peaks medskapare Mark Frost har laborerat med parodi, klichéer, genremix och en upplösning av det som en gång i forntiden kallades för fin- och populärkultur.

Numera är det här vanligt och helt normalt – till och med nästan mossigt – men på 80- och 90-talet kändes det nytt. Med Twin Peaks tog David Lynch det hela ett extra steg: att den inte är en långfilm utan en tv-serie var liksom postmodernistiskt i sig. Serien blev på en gång en ironisk kapning av och en seriös utforskning tv-formatet, från en konstnär och auteur på höjdpunkten av sin karriär. David Lynch behärskar den vådliga balansen till fulländning.


Med det sagt så tog det ett tag för mig att vid årsskiftet 2016-2017 komma in i Twin Peaks, efter inledningens känslochock. Den framstod som hackig när den ömsom bjöd in till äkta inlevelse, ömsom sköt prick med dubbelironier av typen ”skratta åt att ni skrattar åt detta”. Jag hade lite svårt att hitta frekvensen.

Serien sparkar i gång stilenligt, med att intill grotesk melodram överdriva reaktionerna på den ändå väldigt upprörande nyheten om att 17-åriga Laura Palmer blivit mördad. Det är gråtande män och ylande kvinnor, teatrala gester, förvridna ansikten, och ett långsamt klipp där kameran följer en telefonsladd till den hängande luren som Lauras mamma tappat efter att ha insett att hennes dotter är död.

David Lynch.
Foto: AP
David Lynch.

Sedan introduceras persongalleriet i fula, gulaktigt trärena rum, kvävande vardagsrumsinredningar och på en ruffig vägkrog som till hälften är en sammetsdraperad nattklubbsfantasi. Ett överdåd av stereotypa och excentriska figurer uppenbarar sig: den skrupelfrie kapitalisten, den av sorg söndertrasade modern, den stelbente militären, den godhjärtade kaféinnehaverskan, den läskige lastbilschauffören, den psykedeliske psykiatern, det korkade, komiska paret. Och så Laura Palmers jämnåriga Bobby, Donna, Audrey och James, skildrade i något slags anakronistisk 50-talsstil.

Över allting vakar FBI-agenten Dale Cooper: helyllekillen som älskar den idylliska småstad han landat i, men som inte skyggar ett ögonblick för att avtäcka ondskan och perversionerna som lurar under ytan. Vid sin sida har han sheriffen med det skojsiga namnet Harry S Truman.

I amerikanska serier äter poliser alltid munkar, och naturligtvis är ett helt bord på polisstationen täckt av sådana i olika smaker. Överdrifter, som sagt, och parodi.


Det förunderliga är att allt det här efterhand blir så njutbart. I en essä om det postmodernistiska hos David Lynch citerar skribenten Matt Pearson författaren Umberto Eco, som skrivit ungefär att om två klichéer får oss att skratta, så kan hundra stycken i stället röra oss. Som publik behöver vi, enligt Eco, inte veta vad varje kliché refererar till, bara vi identifierar den som kliché. Och igenkänningen kan göra det mysigt och hemtamt för oss att titta.

Essän handlar inte specifikt om Twin Peaks, men iakttagelsen är mitt i prick. Lynch och Frost laborerar med det där myset som botten för märkliga och skrämmande saker.

De binder samman referenser till bland annat Hitchcock med buskishumor och genrestereotyper som borde krocka till något härligt, oroande och omisskännligt. 

Twin Peaks lyser över det tidiga 90-talets tidsanda som en skev och intagande fyr. David Lynch lät oss unga, jubelironiska romantiker njuta, leva oss in och bli rädda med det distanserade flinet intakt. På kuppen lärde vi oss något om filmkonst.