ÅSIKT

Fragment som inte fungerar

Lennart Bromander ser en hopslagning på Göteborgsoperan

avLennart Bromander

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Lennart Sjoberg
Joachim Bäckström och Kerstin Avemo i ”Nyckeln till drömmarna”.

Den tjeckiske tonsättaren Bohuslav Martinu (1890-1959) är en modern klassiker med rik produktion på många områden. Martinus operor har på sistone fått en liten renässans i Sverige. Förra hösten spelade Wermlandsoperan hans The Greek Passion, härom veckan hade hans Komedi på en bro premiär i Malmö, och nu är även hans främsta opera Julietta från 1938 aktuell.

Men David Radok och Göteborgsoperan har nöjt sig med att under titeln Nyckeln till drömmarna framföra tre fragment ur Julietta, huvudsakligen hämtade från andra akten (av tre).

Tonsättaren sammanställde de här fragmenten som ett slags visitkort att erbjuda radion i Paris, där han befann sig på flykt undan tyskarna, och de utgavs först 2007. Radok har valt att sammanställa fragmenten med Jean Cocteaus och Francis Poulencs berömda monolog Vox humana, där en övergiven kvinna per telefon försöker kommunicera med den man som lämnat henne.


”Julietta” bygger på ett surrealistiskt drama av Georges Neveux om en man, Michel, som söker sig tillbaka till en stad, där han tre år tidigare haft en stark upplevelse med en kvinna, Julietta. Folket i staden, inklusive Julietta, har dock ett svårt problem, deras hjärnor saknar minnesfunktion.

I operan Julietta utvecklas Michels dilemma som ensam minnesgod person bland glömska människor till ett spel med drömmar och illusioner. Jag har sett Julietta utomlands, ett suggestivt, förbryllande verk, som fungerar utmärkt som helaftonsopera.

Att bara framföra de tre fragmenten fungerar sämre. Vad som i Julietta ingår i ett sammanhang blir i Nyckeln till drömmarna bara just fragment, och kopplingen till Vox humana känns litet sökt.


Efter paus i Vox humana sker emellertid en häftig uppskruvning av puls och intensitet. Radoks egen scenbild är densamma, spartansk, vacker, inspirerad av Vilhelm Hammershøi och hans svala interiörer med bortvända människor.

I den rör sig nu den förtvivlade kvinnan, makalöst gestaltad av Kerstin Avemo, som också föreställde Julietta (fint matchad av Joachim Bäckströms Michel). Varje liten emotionell skiftning i den arma kvinnans repliker registreras seismografiskt av Kerstin Avemo, och Poulencs musik är sakligt osentimental men brinnande känslostark.

Göteborgsoperans orkester under Claire Levacher bidrar i båda verken med fina klangsubtiliteter, men det är Kerstin Avemo i Vox humana, som gör den här operakvällen angelägen.

ARTIKELN HANDLAR OM