ÅSIKT

Mjukt porträtt av en hårdför man

Petter Larsson ser en dokumentär om SD:s Mattias Karlsson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avPetter Larsson

KULTUR

Foto: Kalle Segerbäck/SVT
Mattias Karlsson, som lämnar posten som gruppledare för SD för att starta en konservativ tankesmedja, porträtteras i en SVT-dokumentär.

Det är synd om SD:s gruppledare Mattias Karlsson.

Det är det bärande temat i Kalle Segerbäcks dokumentär Mattias Karlsson – året fram till valet. Från den första scenen, då Karlsson och hans föräldrar plötsligt står utan vatten hemma, till den sista, då han nedbruten konstaterar att han inte är ”riktigt gjord för den här positionen”.

Journalisterna tjatar om gamla rasistförbrytelser i takt med att medlemmarna kläcker ur sig nya. De politiska motståndarna bara ljuger och ljuger och kommer med nidbilder. Motdemonstranter buar ut honom, nazister hotar honom, flickvännen lämnar honom.

Han sover dåligt, jobbar för mycket och blir utbränd och deprimerad. Klimax nås när han tappar bort sina mentolcigaretter och fixerat virrar omkring och letar efter dem. Då är det en man nära sammanbrottet vi ser.


Karlsson framstår som en begåvad, välartikulerad och plikttrogen man ur folket som kämpar med arbetarklassens bristande självförtroende i den småländska idyllen med barn, lufsarhund och röda stugor som han i stora stycken filmas i.

Han talar själv om hur han vantrivs allt mer i politiken, på ett sätt som är oväntat ärligt för att komma från en toppolitiker. Denna närgångenhet och uppriktighet är filmens verkliga styrka: Karlsson öppnar sig och blottar sig. Och för en plågad idealist är det svårt att inte känna sympati.


Men det är också svårt att se att SVT skulle ha sänt en sådan här film för några år sedan. Förstå mig rätt: den är både sevärd och till och med rolig – bland annat visar sig Karlsson helt medveten om vilken mörk bild av läget i landet han gärna ger, ”jag bara sänker publiken”.

Men det visar också hur långt normaliseringen av SD har gått när man ger oss ett mjukt personporträtt av en av ledarna för landets kulturrasistiska parti.
Bara ibland skymtar vi den hårdföre kulturkrigarens ansikte. I en scen beklagar Karlsson sig över tonen i det offentliga samtalet, men han går själv glatt till benhårt identitetspolitiskt angrepp mot de ”vänsterliberala krafterna” som för ”krig mot vår rätt att få vara de vi är”.

Han tycker att partikollegan Kent Ekeroth ser allt i svart och vitt. Men han publicerar själv, i slutet av filmen, sitt famösa inlägg på Facebook om de av ödet utsedda patrioterna som måste utkämpa en existentiell kamp för nationens överlevnad mot utländska invasionsstyrkor. Det är en text som lika gärna kunde ha publicerats på en nazistsajt.

Jag kan därför inte låta bli att undra varför citatet stympas i filmen – det flimrar i sin helhet bara förbi helt kort – så att vi aldrig får höra den pompösa avslutningen: ”Seger eller död”.