ÅSIKT

Barockfest med de allra främsta

Claes Wahlin besöker pingstspelen i Salzburg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Matthias Horn
Sandrine Piau, Kristina Hammarström, Philippe Jaroussky och Cecilia Bartoli i ”Alcina”.

avClaes Wahlin

KULTUR

Kastratkalas skulle man en gång i tiden kanske kallat 2019 års Pingstspel i Salzburg. Sedan länge brukar denna aperitif inför de stora festspelen i augusti ägnas barocken, och det är Cecilia Bartoli som numera är dess konstnärliga ledare. I år var det runt Farinelli och hans kolleger, konkurrenter och kastrater som långhelgen presenterade två operor och ett halvdussin konserter.

Kastration av unga gossar var ända fram till 1800 en praktik som skedde i stor, rent ruggig skala. Man räknar med att omkring 1 000 pojkar per år drabbades av kniven, med föräldrarnas förhoppning att just deras gosse skulle bli en framgångsrik sångare som bringade in pengar. Få nådde de högsta höjderna, varken i toner eller inkomster. I bästa fall fick de anställning i någon kyrkokör.

Farinelli (Carlo Broschi), Senesino (Francesco Bernardi) och en handfull andra nådde de allra högsta höjderna. De blev rika och omhuldade. Omvittnat är hur icke obetydliga delar av publiken svimmade när rösterna skar genom operahusens salonger. Himmelska röster, men till priset av jordiskt elände, är vad som skapade en av de mer egenartade konstuttrycken.


Tack vare dagens countertenorer, som blir fler och fler och bättre och bättre år för år, har stora delar av barockmusiken fått en renässans i Europa. Inte heller behöver de drabbas av några knivar, men jag minns att Andreas Scholl, som var den store countertenoreren för tjugo år sedan, ibland fick förklara att han talade med en alldeles vanlig, manlig röst.

Jag har hört ett par operor som besatts med enbart countertenorer, och märkligt nog så är rösterna av så pass olikartad karaktär att det går att ana sig till varför man inte saknade kvinnliga röster på scenen. Dessa var ju, framför allt i Italien, förbjudna att sjunga offentligt.


Cecilia Bartoli har för årets Pingstspel samlat en rad av de främsta rösterna inom barockoperan. Countertenorer som Max Emanuel Cencic, Christophe Dumaux, Philippe Jaroussky och Franco Fagioli kunde alla höras under helgen. Dessutom sopraner som Julia Lezhneva, Patricia Petibon, Veronique Genes, Sandrine Piau, Lea Desandre och, naturligtvis, Bartoli själv.

Dessutom fanns två svenska sångare med, sopranen Kristina Hammarström och mezzosopranen Ann Hallenberg. Det är bra att bli påmind om att det svenska operaundret är ständigt pågående. Endast de allra bästa får möjlighet att sjunga under festspelen i Salzburg.

Foto: marco borrelli
Julia Lezhneva och Pavel Kudinov i ”Polifemo”.


Två operor gavs. Nicola Porporas Polifemo och Händels Alcina, som på sin tid konkurrerade om publiken i 1730-talets London. Porpora är mest bekant som pedagog, men genom cd av Bartoli eller Jaroussky, så har hans musik återupptäckts. Polifemo, som kan beskrivas som myten om Polyfemos förvandlad till en kärleksintrig, är en musikalisk vacker opera med an rad minnesvärda arior, kanske framför allt ”Alto Giove”.

Den framfördes av Max Emanuel Cencic som dessutom hade regisserat föreställningen i den anslående operasalongen Felsenreitschule. Regin var habil, men inte mycket mer. Och nog var det en smula egenartat att se Cencic som Odysseus göra entré som ett slags mytologisk pirat.


Händels Alcina spelas numera ganska ofta runt om i Europa. I regi av Damiano Michieletto var dessvärre uppsättningen inte helt lyckad, med en något ansträngd scenografi tyngd av symboler såg nog den idén bättre ut på pappret än på scenen.

Men vad gjorde det, när den musikaliskt var rent märkvärdig. Med Bartoli som Alcina, Jaroussky som Ruggerio, Kristina Hammarström som Bradamante, Christoph Strehl som Oronte och Alastair Miles som Melisso så kan det vokalt nog inte bli bättre än så här.

Till saken hör att inte nog med att varje enskild sångare är av yppersta klass, dessutom så harmonierar de med varandra och skapar en vokala klangfärger av guds nåde. Med Les Musiciens du Prince-Monaco under Gianluca Capuanos ledning var den fyra och en halv timme långa föreställning som insvept i sammet, mjukt och elastiskt svävade Händels musik i salongen.


Les Musiciens du Prince-Monaco var den orkester som framträdde oftast, även så i Antonio Caldaras undersköna oratorium La morte d’Abel (Abels död), där Christophe Dumaux, Julie Fuchs och Lea Desandre var några av de imponerande solisterna.

Än mer så under galakonserten, där programmet var ett slags provkarta på barockopera under 1730-talet: Händel, Porpora, Jean-Philippe Rameau, Johann Adolph Hasse. Magnifika insatser av Bartoli, Hallenberg, Piau eller Jaroussky – allt presenterat av ingen mindre än Rolando Villazón som dessvärre sjunger allt mindre numera.

Utsökt blev även Vivaldis Nisi Dominus och Pergolesis Stabat Mater, där Capella Gabetta ljuvligt understödde Bartoli och Franco Fagioli, den kanske mest uppmärksammade countertenoren i dag, med en spännvidd över tre oktaver.


Och det här med kastraterna. I Alcina framträdde också Sheen Park i rollen som Oberto, gossen som söker sin döde far. Park är en av gossarna i Wiener Sängerknaben, således högst 14 år, men jag skulle gissa på högst 12. Hans stämma är så ljuv, hans sceniska säkerhet så god, att det faktiskt inte är omöjligt att förstå hur man en gång ivrade för det kirurgiska ingrepp som skulle bevara rösten efter puberteten.

Men tanken flyr mot himlen, liksom rösterna från countertenorer och sopraner denna långhelg i Salzburg. Och den 14 juni nästa år kommer i alla fall Cecilia Bartoli till Stockholms konserthus.

ARTIKELN HANDLAR OM

Salzburg

Opera