ÅSIKT

Bara vita kvinnor får vara hemmafruar

Åsa Linderborg om att lämna ekorrhjulet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Magnus Sandberg
Åsa Axelsson.

Åsa Axelsson, 48 år, har fått stora rubriker under veckan. Åsa Axelsson är den utmattade läraren som för gott har slutat jobba. Genom en ny livsföring har hon sparat in hela den uteblivna lönen om 333 333 kronor. I boken Jag lämnar ekorrhjulet – ett liv utan lönearbete berättar hon om hur det gick till.

Det började med att hon halverade de fyra barnens mjölkkonsumtion. Så sparades 6 578 kronor per år. Hon bakar allt bröd. Samtliga lediga dagar serveras det grötlunch. Hon plockar alla bär och odlar mycket själv i villaträdgården i Umeå.

Hon drar ner på värmen inomhus och svettas därför mindre och behöver därför inte duscha lika ofta. En dusch får inte vara längre än fem minuter. Gamla skor lagas i stället för att kastas. Julklapparna slås in i örngott istället för presentpapper. Vitkål dippas inte i salt och olja, isvatten går lika bra (”saftigt och svalkande”).


Det finns en kollektiv nödvändighet i mycket av den husmoderskunskap som Åsa Axelsson tagit till heder. Konsumtionshetsen förstör klimatet och humankapitalet. Det är en ödesfråga att vi alla lägger om våra liv. Men ju längre jag läser, desto mer framstår projektet som en gigantisk egotripp.

Döttrarna måste ha en frisyr som inte kräver en professionell sax. Sonens fiollektioner halveras. Yngsta dottern får inte längre gå på fritids, det är för dyrt, så hon får vara hemma med mamma. Barnen får inte åka och hälsa på morföräldrarna, för de bor för långt bort. Åsas man åker hem på lunchen i stället för att äta (och umgås) med sina jobbarkompisar.

För Åsa har en man, vilket är förutsättningen för alltihop. Han är forskare och har en egen firma. Åsas hemmatillvaro är möjligt så länge han vill ha en hemmafru. Ha en fru. Mer sårbar än så kan ingen kvinna vara.

Åsa Axelsson förstår själv att det bara är medelklassen som kan göra så här. Mer än så, skulle jag säga. Det är bara den vita kvinnan som har privilegiet att göra så här.


Tänk en invandrare från Syrien eller Somalia som deklarerar att hon inte vill jobba utan bara ta hand om barn och hushåll? Norstedts skulle knappast gett ut en bok ämnad för inspiration. Aftonbladet hade aldrig gjort löpsedel. Då hade reaktionen varit: Du ska fan inte snylta på oss andra!

För det är ju det Åsa Axelsson gör. Hon är helt på det klara med att hon kommer få försumbart låg pension. Det är hennes val. Men när hon skriver att man kan låna böcker gratis på biblioteken, blir hon oförskämd. Det är skattebetalarna som bygger bibliotek, det vill säga, det betalande kollektiv som Axelsson lämnat och närmast hånar för sitt ekorrspring.

Det är vi andra som möjliggör sjukvården, utbildningen, vägarna, sophanteringen, försvaret, myndigheterna, parlamentet och allt det som hemmafruar behöver lika mycket som alla andra. Hur många sekunder skulle samhället funka om alla – eller alla kvinnor – slutade jobba?


Om Åsa Axelsson åtminstone hade lagt ner sin lediga tid på politisk kamp för ett annat samhälle istället för detta konservativa hemmaprojekt. Sex eller rentav fyra timmars arbetsdag, jämnt fördelad arbetsbörda i hemmet och ett hållbart arbetsliv. Det är bara med ett gemensamt språng som vi alla kan hoppa av ekorrhjulet.

avÅsa Linderborg

ARTIKELN HANDLAR OM

Norstedts

Sparande

Bibliotek