ÅSIKT

Kritikerkåren har blivit en hejarklack

Jon Asp om en alltför vördnadsfull och förlåtande filmkritik

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avJon Asp

KULTUR

Den svenska filmkritiken är ängslig och likriktad, menar Jon Asp. Svenska ”Aniara” hör till filmerna som hyllas trots att såväl dialog som rollkaraktärer haltar.

Häromveckan var det premiär för Aniara, en fri filmatisering av Harry Martinsons diktepos från yttre rymden. Efter blandat mottagande i Toronto i höstas följt av ett mycket varmt på Göteborgs filmfestival nyss, var de svenska kritikerna starkt positiva, till och med lyriska.

”[E]n hård men också oväntat hudnära och känslostark katastrofskildring”, skrev DN:s Helena Lindblad (31/1 2019). ”Helheten är strålande”, tyckte Mats Johnson i GP (31/1) medan SvD:s Jeanette Gentele gav högsta betyg, ”rakt in i nutiden” och ”djupt imponerande” (31/1).

Detta fick DN:s ledarskribent Erik Helmerson, tidigare filmkritiker, att twittra: ”Helt förbryllad över att så många smarta människor skriver upp Aniara, med dess Maria-Wern-i-rymden-dialog.”

Det är lätt att dela hans förvåning. I filmen är det nämligen som om dialog och rollkaraktärer fått stå tillbaka rejält för blotta idén att överföra Martinsons verser till akut samtid. Kvinnorna har starka känslor och skyhög integritet; männen är aggressiva och misogyna, programmerade och platta.

Filmens idéer fördjupas aldrig, stannar vid en maktkamp efter välbekant mönster, eller vid mer obskyra ritualer som bara skissas. Mer rimligt hade varit om Aniara blivit en vattendelare, föremål för olika åsikter i stället för enbart kritikernas superlativer.


Exemplet följer dessvärre en tilltagande likriktning inom filmkritiken. Inte minst etablerade recensenter med större läsekrets tycks stirra sig blinda på filmernas politiska angelägenhet och blunda för det faktiska utförandet, vilket riskerar att onödigt utarma kritikens redan marginella roll.

På en vikande marknad ökar ängsligheten, viljan att nå läsare genom att positionera sig rätt i tiden, tydligt ta ställning för det goda och de utsatta. Följden blir att kritikerkåren tycks tänka och skriva i flock, vördnadsfullt och förlåtande. Avvikelser och olika temperament – det som utgör en välmående kritik – blir allt mer av en bristvara.

Det hela är en tydlig internationell tendens, men som kanske särskilt slagit rot bland svenska filmrecensenter, och som ofta sker till förmån för svenska filmer.

Inte minst etablerade recensenter med större läsekrets tycks stirra sig blinda på filmernas politiska angelägenhet och blunda för det faktiska utförandet

Ta till exempel två av förra årets rikligast guldbaggenominerade filmer, Amatörer och Goliat, båda med skyhögt kritikerindex, från de etablerade recensenterna uteslutande fyror och femmor. En svensk Gudfadern, skrev flera om Goliat, DN:s Eva af Geijerstam framhöll också skildringen av det sociala arvet och gav högsta betyg, medan Hynek Pallas utnämnde Amatörer till ”den känsligaste klassdissekeringen i svensk film sedan Bo Widerbergs dagar” (Expressen 14/3 2018).

Nog för att filmerna har betydande förtjänster: från hög tonträff till yster lekfullhet, och båda med en samhällsrelevans som förstås inte är oviktig. Men likväl: hur ofta når de faktiskt samma höga nivå som de regissörernas debutfilmer, Äta sova dö respektive Tjuvheder?


Tendensen är att fler och fler recensenter mer och mer tycks bortse från de engagerade filmernas brister, och där skildringar av samhällets utsatta riskerar att bli oantastliga, omöjliga att kritisera.

Jag skriver riskerar, för det är verkligen en risk som går ut över svensk films hela ekosystem, och som olyckligt sammanfaller med Filminstitutets allt mer instrumentella syn på kvalitet, som i sin tur riskerar att bakbinda filmskaparna och på sikt skriva ner värdet på svensk film.

Visst måste även kritikersmaken kunna variera, problemet är att den gör det alldeles för litet bland svenska recensenter, och att uppslutningen kring tidigare hyllade regissörer är för stor.

Skygglapparna brukas emellertid även inför utländska filmer, till exempel den internationellt sönderhyllade och nyss Oscarbelönade Roma med ett svenskt kritikerindex på 5,0 (!). Nog för att det är en både imposant och många gånger imponerande film sett till såväl innehåll som form.

Samtidigt: är det rimligt att ingen svensk kritiker påpekat att filmen också är en utstuderad Hollywoodprodukt, ibland på gränsen till show-off och med mer dramatik och sentimentalitet än vad som tycks nödvändigt (bortsett, förstås, från att det går hem hos publiken)?


Häromveckan var det premiär för If Beale Street could talk, om ett ungt svart par som mot många odds – främst en genomrasistisk miljö – låter sin kärlek slå rot på 70-talets Manhattan.

På förhand är det mycket som talar till filmens fördel. Regissören Barry Jenkins överöstes med beröm för Moonlight häromåret. Författaren James Baldwin, vars roman filmen vilar på, fördömde redan på 50-talet Hollywoods ensidiga bilder av ras och representation (för övrigt en av många förtjänster i I am not your negro häromåret, en annan film baserad på Baldwins texter).

Även i den färdiga filmen finns mycket att förföras av: vacker kostym, fantastisk musik, replikskiften med stuns.

Samtidigt är Beale Street ett lysande exempel på vår tids förenklade polariseringskonst. Jenkins sorterar varje rollkaraktär i fack. ”Inte svart mot vit, utan humanister mot hatare”, som SVT:s Fredrik Sahlin konstaterar (6 feb) – en helt tydlig uppdelning som varken han eller någon annan kritiker invänder mot. Streetsmarta ateister mot korkade religiösa.

Den finare familjen är inskränkt, den mer knegiga genomgod, liksom den judiska fastighetsvärden och en skön italienare på hörnet. Polisen är skrattretande karikerad, ondskan personifierad; advokaten godare än vad han själv först anar.

Även det unga paret förlänas drag av löje i sin högstämt romantiska debut, där hennes oskuldsfullhet bara matchas av hans uppblåsta självbild. Att könsrollerna genomgående är bedagade hindrar inte att de också är idealiserade.


Lika rimligt som det är att återgälda för bristande representation, lika orimligt hemfaller regissören åt Hollywoods onyanserade rollporträtt – för kritikerna dock dolda bakom god agenda och glittrig yta. I stället för att placera filmen i ett intellektuellt sammanhang formerar sig den samlade yrkeskåren till hejarklack som tar välvilliga politiska hänsyn (en annan gång kanske de är illvilliga).

Så bidrar kritikerna till den pågående avvecklingen av sig själva, vilse mellan jakten på relevans och förrädiska föreställningar om publikkontakt. Att världen brinner och att systemet är orättvist, det kan de allra flesta se; av en kritiker måste man kunna kräva mer.

ARTIKELN HANDLAR OM