ÅSIKT

Josefin Nilsson ville berätta – inte hata

Hon borde fått en lång karriär och folkets eviga kärlek

avAnna Andersson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Sara Ringström
Dokumentären om sångerskan och skådespelaren Josefin Nilsson rör upp känslor. Nilsson dog 2016.

Man ska ha ett hjärta av sten för att inte beröras av dokumentären Josefin Nilsson – älska mig för den jag är (SVT play). Kontrasten mellan den självlysande, självklara artisten Josefin Nilsson och det fruktansvärda öde hon gick till mötes – en utdragen fysisk och psykisk misshandel som liksom långsamt tycks ha fått själva livet att pysa ur henne – är helt enkelt så jävla sorglig.

De flesta av oss har inte ett hjärta av sten så reaktionerna på filmen har varit kraftiga. Att många riktar sin vrede mot den man som på 90-talet dömdes för att ha misshandlat henne är inte konstigt men jag tycker att man ska komma ihåg att Josefin Nilsson själv ville nå bredare än så med sin berättelse.

I dokumentärens inledning citerar systern Marie Nilsson Lind ett samtal de två hade, om varför Josefin ville skriva en bok om sin historia (en bok som Nilsson Lind nu vill avsluta). Det var dels för att själv bli fri från den, dels för det är ”så många som har varit med om det här … många, många fler än man tror”.

För ja, en av fem i det här landet utsätts enligt Brå någon gång för våld i en nära relation. Det är fler kvinnor än män som blir slagna och våldet mot kvinnorna är oftare grövre. Vad kan vi – du, jag – konkret göra för att det inte ska gå lika illa för andra utsatta som det gjorde för Josefin?

Att rådbråka sig själv med den frågan och agera på svaret tror jag är ett bra sätt att hedra Josefin Nilssons minne.

Ett annat är att minnas artisten Josefin Nilsson, som dokumentären förtjänstfullt påminde om. Hon var verkligen just en artist av högsta karat; oavsett vad hon sjöng så trodde man på det och kände det i sig. Hon var nästan provocerande snygg och samtidigt så folkligt tillgänglig.

Faktum är att hon fick mig att tänka på Lill-Babs – hade vi levt i en rättvis värld borde Josefin Nilsson också ha fått en flera decennier lång karriär, med krogshower, musikaler, oväntade samarbeten och folkets eviga kärlek. 

Vi hade ­unnat henne allt.