ÅSIKT

”Kontext” förtjänar mer än en dunk i ryggen

Ny sajt får Kristofer Andersson att känna hopp om kulturjournalistiken

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Mireya Echeverría Quezada och Judith Kiros är två av flera som står bakom ”Kontext”.

avKristofer Andersson

KULTUR

I fredags var det premiär för sajten Kontext

Bakom står, inom subjournalistiska yttringar, välbekanta namn. Här är några: Sarra Anaya, Mireya Echeverría Quezada, Elina Pahnke, Judith Kiros och Samuel Girma.

Detta är inga duvungar. Flertalet har varit delaktiga i – ibland närmast ensamma om – att formulera motståndet mot den minsta gemensamma nämnarens hierarki, liksom mot den i nyspråk draperade rasismen. 

Att Mireya Echeverría Quezada och Judith Kiros är involverade har väckt medialt intresse, symboler för den insomnade separatistiska sajten Rummet som de är. Men Ivar Arpi et consortes kan somna om: Ambitionen är en bred plattform för kulturjournalistik såsom den kommit att se ut under tiotalet, där linjerna mellan politik, kultur och mänskliga relationer tunnas ut.

Ur innehållet: En intervju med Mohammad Mosawi, bötfälld för att ha gått mot grön gubbe, men troligen mest för att ha funnits till. Liksom en djupdykning i vad ett generellt extremistförbud skulle innebära, och ett festligt test med rubriken ”vilken poly är du” (jag blev – möjligen inte förvånande – vit medelklasspoly), samt den underbara dikten Du ska få följa med överallt och jag ska lära dig allt av Lisa Marainen.

Det faktum att ett posse bestämmer sig för att det inte är någon annan som ska äga deras bästa tankar och år, och därför själva bygger en arena, istället för att kränga ut sig till första bästa kulturredaktör, förtjänar mer än dunk i ryggen.

Den reflexen är vad som har byggt samtliga betydelsefulla kulturyttringar i det här landet. Viljan att göra saker själv, eftersom röset suger, måste fortsatt utgöra fundamentet för alla som tror att vi förtjänar en bättre kultur och kulturjournalistik, än den som Karin Olsson och Åsa Linderborg kan ge oss.

Därför bedrövas jag över den ofta ställda frågan ”men hur ska ni finansieras då!?” Ord för bedövade sinnen, som yttras av de en gång unga, men vars ärende och känslor sedan länge är försvunna. Alla tycks ha glömt att detta är en välbeprövad arbetsmetodik: Gör det först, tjäna eventuellt lite para sen. Det är bättre att ha ryggrad och ambitioner, än pengar på banken och arbetsgivare med stolta traditioner. Men så befläckade har vi blivit av idén om konsten som en vara, att allting förutom att bli kompanjon med Klarna från dag ett, anses vara hål i huvudet.

Vad metoden ger dig, är sann frihet. När de som representerar pengar och inflytande börjar att mobba ditt arbete och ignorera din insats – och tro mig, det kommer de att göra, för de hatar dig – då har du inga lojaliteter eller skyldigheter, utan kan fortsätta göra exakt vad du redan gör. 

Sälj dig aldrig. 

Därför anmäler jag inte eventuella petitesser. För en gångs skull blir jag inte helt less av svensk kulturjournalistik. Därför säger jag istället, för vad det nu är värt: Vill Kontext ha mina tecken alldeles gratis, så får ni dem. 

ARTIKELN HANDLAR OM