ÅSIKT

Människans bästa vän – eller fiende

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avDavid Nyman

KULTUR

Robotarna är snart smartare än vi – då blir de snällare på film

1 av 4
Framtiden är serverad Inom 15 år spås robotarna vara smartare än vi.  Foto: Thinkstock

Googles chefsingenjör Ray Kurzweil pratar ofta om the singularity: det ögonblick i tiden när tekniken har kommit så långt att människa och robot sammanlöper.

Det ögonblicket är nästan här.

2029 spår Kurzweil – som träffat rätt vad gäller mycket på området – att robotar går om oss inte bara i intelligensnivå, utan också i mänskligt beteende. De kommer att kunna dra ett skämt, flirta, helt enkelt göra allt människor kan. Fast bättre, givetvis. En obehaglig, relaterad detalj är att Ray Kurzweils arbetsgivare Google, som nu kan vara världsledande inom AI, artificiell intelligens, dessutom köpt Boston Dynamics som producerar förhållandevis ”levande” stridsrobotar. Tänk Terminator och du hamnar närmare än vad som är bekvämt.

Ägna slutligen några sekunder åt att fundera på det här: i juli öppnar ett japanskt hotell med robotreceptionister som kan läsa kroppsspråk. Allt fler vanliga svenskar blir ”cyborgs” genom att operera in digitala chip eller få mekaniska kroppsdelar. Och nyligen attackerades en kvinna i Sydkorea av sin robotdammsugare (den sög in hennes hår och vägrade släppa taget).

Under vår livstid, om inte redan nästa vecka, kommer världen alltså att uppstiga i total kliché-science fiction. Men det har samtidskulturen under ett teknikoroligt 1900-tal givetvis redan förutspått.

Dystopierna har travats på varandra: Blade runner (1982) och Terminator (1984) är några av de allra mest kända. Och ska man tro dem är det bara en tidsfråga innan de mekaniska humanoiderna gör uppror och slår sig fria från slaveriet. Det är faktiskt nästan alla robotskildringar genom kulturhistorien överens om. Fin- som populärkulturella, då- och nutida.

Vi tar det från början: ordet robot kommer från gammeltjeckiskans robota som betyder arbete. Ordet introducerades i engelskan på 1920-talet, efter att författaren och dramatikern Karel Capek fått sitt internationella genombrott med pjäsen R.U.R. Det är den första berömda skildringen av en dystopisk robotframtid fylld av våld, slaveri och nya klassmotsättningar – självklart trängs människorna undan i akt tre och utrotas slutligen helt. Pjäsen översattes till 30 språk på två år och gjorde Capek världskänd. (Själva ordet robot har han dock gett sin bror credit för i efterhand.)

Nästan hundra år senare har robothistorier knappt utvecklats alls.

Sedan R.U.R:s urpremiär 1921 har en strid ström av alltid tangerande, ibland identiska, tekniketiska konflikter skildrats inom litteratur och film. Via Metropolis (1927), 2001: A space odyssey (1968) och Battlestar Galactica (1978 och 2004) – alla med liknande porträtt av humanoida maskiner – befinner vi oss nu mitt i en ny kulturell robotfrenzy.

Ett svenskt exempel är Äkta människor – science fiction-serien som sändes första gången 2012 i SVT. Den handlade om humanoida robotar som i en alternativ nutid förslavats av mänskligheten, lyckats hitta koden till sin egen fria tanke och följaktligen rest sig mot människorna. I stora drag en ny R.U.R, alltså. Inte i varje detalj, men tematiskt parallell.

Serien blev en internationell succé och har bland annat sålts till Frankrike, Tyskland och Ungern. I år kommer dessutom en amerikansk remake, Humans, på storkanalen AMC. HBO börjar snart sända Westworld – en serie om våldsamma, människofientliga robotar i en nöjespark – och i mars har robotpolisdramat Chippie premiär.

Humanoida maskiner kommer förmodligen snart att ta över, men vi målar alltså fortfarande upp samma scenarier med samma konflikter, som ställer samma frågor om klass och var gränsen för begreppet människa egentligen går. Robotarna ser till och med likadana ut nu som 1921: förvillande lika oss själva.

Om 14 år är de smarta androiderna inte längre science fiction, och robothistorier blir i sin befintliga form plötsligt samtidsskildringar i stället. Så nu är det kanske dags för genren att göra vad den alltid gjort: se framåt.

Att hitta nya robotporträtt, som är relevanta även efter the singularity, blir en utmaning.

För frågan är om det ens är möjligt att utveckla genren. Kanske kan roboten, på grund av anledningen till att den skapats – att tjäna människan – bara ha en viss typ av roll i kulturen.

De blir oundvikligen de nya arbetarna, en symbol för förtryck och vårt förhållande till dem en metafor för klassamhället. Som en AI-frälst bekant uttrycker det: problemet med robotfilmer är att de mest handlar om människor. Hur ser en robotfilm om robotar ut? Går de ens att göra – och kan de säga något som inte redan sagts?

De senaste åren har mindre dystopiska, mer försonande, robotskildringar dykt upp – ofta med relationer över de organiska gränserna. Spike Jonzes film Her, där Joaquin Phoenix spelar en man som blir förälskad i ett operativsystem, är en av dem.

I Äkta människor blir tonårskillen Tobbe kär i huboten Mimmi och kommer ut som transhumansexuell. I Robot & Frank, från samma år, blir ex-kriminelle Frank vän med sin robotbetjänt.

Det är kanske i detta, de individuella relationerna mellan människa och maskin och utanför science fiction-genren, som den nya robotskildringen kan växa ju närmare vi kommer the singularity.

För enligt Ray Kurzweil blir det ingen teknisk apokalyps.

När framtiden hinner ikapp oss, som ju framtiden alltid gör, slutar det bara i ett vänskapligt antiklimax.

ARTIKELN HANDLAR OM

Terminator

Ungern