ÅSIKT

Ultrakapitalism paketerad som feelgood

Ingen mår bra i Amanda Schulmans och Hannah Widells romantrilogi – men det finns inga vägar ut

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

avKristofer Andersson

Foto: Anna-Lena Ahlström
Amanda Schulman och Hannah Widell skriver om två systrar som lever livet i en snabbt snurrande medievärld.

”Ingen uppskattning i världen kan vara värd att leva i ständig panik över att prestera. Att dra sig tillbaka till sin korkek måste då vara det enda rätta”, skrev den här tidningens Anna Andersson förra veckan.

Jag har gjort 15 år i den fernissa som utgör den svenska kultur- och mediebranschen, där pr och konst och reklam smälter till gröt. Där är det ont om korkekar. Men en sak har jag lärt mig: Det bästa du kan göra för att inte bli tokig är att vara generös med dina egna sjukskrivningar. Det var länge sedan som uppdraget att fylla till exempel det här utrymmet skänkte mig något annat än ångest och bottenlös sorg. Varje text som ska skrivas påverkar mitt liv mycket svårt, men även jag har skulder till Klarna. 

Det fanns en tid när jag tyckte branschfester var kul. När det var skoj att knarka sin egen persona. Kläder, böcker och musik var sedan barnsben det roligaste jag visste. Där stod vi, och övertygade varandra om att det vi gjorde var viktigt.

Den som träder in i medieklassen förblir oftast vid sin läst, trots att varje människa med fungerande överlevnadsinstinkt borde tänka UT HÄRIFRÅN redan första året

Sedan en tid duckar jag det mesta, men i ett slags återfall har jag tillbringat veckan i sällskap med Amanda Schulmans och Hannah Widells romantrilogi Två systrar, som nu når sin upplösning med boken Förälskelsen. Det är en berättelse om syskonparet som gett sig fan på att bli älskade och framgångsrika genom att spela spelet hela vägen in i sekelskifteshuset: Livet ska levas medelst stuckatur, viktiga relationer och mediekarriär.

Läsövningen bekräftar vad jag vet: Den som träder in i medieklassen förblir oftast vid sin läst, trots att varje människa med fungerande överlevnadsinstinkt borde tänka UT HÄRIFRÅN redan första året. 

Vad som för 30 år sedan utgjorde subversiv konsumtionssatir i Bret Easton Ellis American psycho har nu befordrats till förebild. Ut: mord och synen på brudar som tre hål. In: grunt prat om systerskap och vikten av att vara fri – voilà! Plötsligt står nu samma perverterade ultrakapitalism, där själen är tunn som papper, inpressad under Bokus samlingsrubrik för härlig feelgood.

Trots det verkar ingen i Två systrar må bra. Inte heller är de fria. Berättelsen är renons på utgångar. De problem som kommer deras väg (Grand hotel-snubbar! Koks! Dramatik på Ellegalan!) lindras med tillfälliga plåster – pliktskyldiga markeringar som säger att det här livet är en lögn. Därefter börjar allting om: fester, trivsamma drinkkvällar, tv-pitchar, Los Angeles, fan och hans moster: Repeat ’til infinity. Inget är tråkigt, men alla är mentalt uttråkade; blästrade till ingen av inget. En mer avancerad författare vore ej på sin plats: När tillvaron saknar undertext blir litteratur meningslöst. Det som en gång var roligt, är inte roligt mer. 

Författarna övertalar läsaren om att det är en feministisk handling att välja själv, må det handla om familjebildning eller karriär. Som av en händelse blir valet, lösningen på de återkommande bakslagen, alltid en ny prestation: en ny pitch eller barrunda, ett dyrare plagg; äh vad fan, låt gå att jag redan pressat kropp och sinne bortom vansinne – JAG SKA GRUNDA EN PR-BYRÅ!

Visste jag inte bättre skulle jag misstänka att de här människorna inte alls valde själva, utan att de styrdes av en osynlig maktstruktur som säger att vi är vad vi presterar, var vi bor, vad vi tjänar; vilka vi knullar och äter middag med.

För att fixa sådant bedövade jag mig som människor brukar bedöva sig när de inte klarar av att leva upp till något som liknar moral

Vår tid lär oss att framgång alltid är en källa till inspiration, speciellt när den levereras av tjejer, men jag blir mest inspirerad när författarna tvår sina händer med något som liknar självhat. Mer eller mindre varje plats – förlåt, i branschen säger vi location – har jag besökt. Jag har själv förmåtts fråga managers huruvida begåvade artister ”ser tajta ut”, i stället för att ge chefen fingret. För att fixa sådant bedövade jag mig som människor brukar bedöva sig när de inte klarar av att leva upp till något som liknar moral. 

I en del av Förälskelsen kanaliseras mediebranschens arbetspolitik genom chefen Leila, som ska framstå som särskilt infernalisk, trots att hon inte är sämre än någon annan. Det har bara gått fyra månader sedan tidningen Resumé avslöjade missförhållandena på byrån Perfect day, där Schulman och Widell står som ägare. Många arbetsgivare inom media, kultur och reklam har världens enklaste jobb: De lallar runt på Riche halva dagarna, brainstormar och langar sedan en väl avvägd dos dopamin till sina projektanställda i form av meningslöst smicker. 

Nästa dag är det åter tid för prestation.

Här står vi, skulpterade av lifestyle, piskor, morötter och Svenska Dagbladets propagandaorgan Perfect guide. Det som började med drömmar, ideal och idéer har ersatts med cv:n, pincettplockad könsbehåring, samt en jätteräkning från Klarna.

Det kanske inte går att helt överge det här samhällshaveriet, men vi kan alla bli lite tröttare. Nu sänker vi ribban!

På ett personligt plan är det ledsamt, men alla som bryr sig om kultur kan se vad som har offrats på vägen: En gång djupt begåvade kreatörer, designers, författare och människor levererar kulor i stället för konst. 

Men det räcker nu! Det kanske inte går att helt överge det här samhällshaveriet, men vi kan alla bli lite tröttare. Nu sänker vi ribban! Från och med nu ska jag alltså bara göra treplusjobb, ha treplusex och byta underkläder var tredje dag. Skulle jag mot förmodan bli inbjuden till Ellegalan igen tänker jag moona Micke Storåkers. Mitt namn är Kristofer Andersson och jag är .

Bara så kan vi – kanske – behålla vad som gjorde oss till oss. Tiden som blir över tänker jag använda till att läsa och till att lyssna på musik; till att solidarisera mig med pojken som sörjde förlusten över ett förlorat blandband i dagar och veckor.

Trilogin når sitt avslut på ett snordyrt brittiskt gårdsbröllop. Det växer som bekant inga korkekar i Storbritannien. Chansen är större att vi drabbas av andningsdepression än att vi någonsin hittar ut. 

ARTIKELN HANDLAR OM