Jag är 41 år och i klimakteriet

Foto: TT
FAMILY

Vi pratar inte om sorgen som uppstår när man inser att det nu är kört, det blir inga fler bebisar. Och vad händer nu med mitt värde som kvinna?

Jag är 41 år och jag är i klimakteriet. Japp. Kul nyhet att få när man precis bestämt med maken att vi visst har tid och råd med ett tredje barn efter att ha förhalat den diskussionen eftersom vi ju “HAR SÅ LÅNG TID PÅ OSS”. Not. Man vet liksom aldrig när livet ska slå till.

När den förutbestämda naturen bestämmer sig för att Nu är det Stopp! Klimakteriet. Vilket ord ändå. Ett ord som förknippas med övre medelåldern och av någon underlig anledning ger associationer som inte känns så smickrande. Varför är det så? Och varför vet jag knappt vad det är, det som pågår i min egen kropp?

Men egentligen. Så har det ju alltid varit med kvinnokroppen. Min menscykel har för alltid levt ett eget liv, som om den egentligen inte rörde mig själv utan någon annan. Något som kom på besök då och då. Bäst att inte lägga för mycket notis till den.

Det var först när vi skulle börja försöka få vårt andra barn som jag registrerade längden på cykeln och att jag tydligen hade något vi kallar för PMS.

Och det slog mig. Hur kan jag ha varit så dum som inte brytt mig mer om vad som sker inom min egen kropp, mitt eget bo, mitt eget queendom?

Well, om vi ser tillbaka så är det kanske inte så konstigt alls. För säg den tid i historien då kvinnokroppen och det som sker i den har överhuvudtaget varit något vi ska bry oss om? Än mindre tala öppet om. Ja, förutom det självklara att vi naturligtvis ska hetsa hela livet ut för att uppnå något slags yttre ideal som är satt åt oss, men det är en helt annan krönika. Att prata naglar, diet, solbränna, syramasker och hårborttagning är inga problem men att prata om sådant som rör kroppens inre och den kära vaginan. Nej, fy fanken vad äckligt!

Att blöda ur snippis är skämmigt och till och med vid 40 års ålder kunde jag känna mig en smula obekväm när jag lade upp en förpackning med mensskydd på kassabandet på Ica.

Nu vill jag bara skrika rakt ut åt den känslan. Det är ju fullständigt vansinnigt att man ska behöva känna så inför något som är så öronbedövande normalt. Egentligen skulle varje tjej och kvinna hyllas under dagarna de har mens. Vi skulle gå på guldbeströdda gator eller bli burna på divaner och få gratis menskoppar. Egentligen.
Jag minns i högstadiet och den där tjejen som inte kunde vara med på gympan på grund av sin mens. Vi himlade med ögonen och tyckte det var larvigt och svagt. I efterhand känns det förstås vidrigt elakt. Men, vi visste inte bättre. För hur skulle vi kunna veta när inte ens doktorer och vetenskapen visste att det fanns något som heter endometrios? Som gör att så många unga tjejer och kvinnor lider otroliga smärtor, som har så ont att de knappt kan stå upp när de har mens. Nu vet vi att det finns. Eller ja, en del vet.

Eftersom det handlar om kvinnokroppen så är det fortfarande så att många tjejer idag möter en läkare som klappar dem på huvudet, ber dem vila lite och skriver ut ännu mer hormoner i form av p-piller.

Och så klimakteriet - vad innebär det ens? Ja, förutom det där att man inte längre kommer kunna få barn då. Ingen vet riktigt - inte ens vi själva. Vi fattar att mensen kommer försvinna men vi vet inte hur lång tid det tar, hur man ska förhålla sig till det, vad som är normalt, vad som inte är det. Kanske får man lite humörsvängningar men ingen vet varför, hur man kan mildra det eller hur det påverkar oss egentligen. Och så har vi hört att man blir väldigt varm. Vi har ju sett någon komiker på tv slita av sig sin stickade tröja och samtidigt skrikigt hetsigt och genom någon form av kvinnligt samförstånd har vi fattat. Hon är i klimakteriet.

Det är väl det. Vi pratar inte om sorgen som uppstår när man inser att det nu är kört, det blir inga fler bebisar.

Vi pratar sällan om hur det känns att inte känna igen sin kropp eller att man faktiskt kan sakna den där mensen som ändå kom som på ett givet klockslag för att säga att allt stod rätt till i kroppen. Och vad händer nu med mitt värde som kvinna. Nu kan jag inte längre göra den där grejjen som ingen man någonsin skulle kunna göra. Vem är jag då nu?

Från och med nu kommer jag ta varje tillfälle i akt att prata om det här, jag kommer prata med min dotter som redan vet vad en menskopp är och att kvinnor blöder. Hon är fem år. Jag hoppas att du också gör det. För alla flickor, tjejer och kvinnors skull!

avNina Campioni

ARTIKELN HANDLAR OM