ÅSIKT

Jag känner mig mer otrygg utanför förorten

Debattören: I min no go zone är jag omringad av kärlek – men utanför måste jag alltid försvara mig

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Pål Sommelius/TT / Svd och Privat. Bilden är ett montage.
Nivin Khalil skriver om otryggheten utanför orten
DEBATT

DEBATT. De flesta har någon gång känt sig otrygga i sina liv, men det finns de som får känna det konstant

Jag är en av dem.

Jag föddes i Sverige med invandrare till föräldrar, och ja, jag är svensk, trots slöjan jag bär. Jag är uppvuxen i en förort, en så kallad “no go zone” i Göteborg. Men det är inte här jag känner mig otrygg.

Låt mig berätta hur det är för en som bor i en no go zone.

Som barn lekte jag i sandlådan, hoppade hopprep och tittade på Bolibompa. Min favoritförfattare var Astrid Lindgren och Pippi Långstrump var min favoritkaraktär. Precis som vilket svenskt barn som helst.

Här i förorten är man omringad av kärlek och trygghet. Inte bara av sin egen familj och vänner, utan även främlingar blir som en självvald familj.

Grannar bjuder barnen som leker på gården på kakor och alla får vara med när det grillas. Det är gemenskap och harmoni. Alla är välkomna, även elektrikern som bara skulle laga spisen bjuds på mat och dryck.

Jag har alltid känt mig trygg här i förorten. En trygghet som jag trodde skulle möta mig i hela Sverige, eftersom Sverige sades vara ett jämställt, fritt och demokratiskt land. Som liten visste jag att de som inte kan språket bra hade svårt att få jobb, men jag visste inte att det var värre än så.

Det var först när jag blev tonåring som jag insåg att vi som bor i förorterna inte behandlas eller bemöts som alla andra. Ju mer jag träffade människor som inte bor i en förort började jag få avvisande blickar och kommentarer om hur värdelös jag är som bär slöja.

Många gånger har jag fått förklara för ungdomar såväl som vuxna utanför förorten att jag varken är terrorist, förtryckt eller håller på med droger.

Vi med icke-vitt utseende i förorterna kriminaliserat och till och med avhumaniseras. Det har blivit så normaliserat att jag tar till försvarsmekanismer bara jag ska ta ta vagnen in till stan. Om jag bemöts av ett leende undrar jag om det var ett välment eller hånande leende.

Jag har blivit fysiskt attackerad på grund av mitt utseende. Petad på, bespottad och bortknuffad och ta emot nedsättande kommentarer som “stick tillbaka, du hör inte hemma här”.

Människor runt mig har berättat om hur någon har dragit av slöjan på en kvinna och sagt “nu är du fri” och hur någon huggit en man bara för att han är mörk i hyn.

Jag är rädd att det går så långt att terrorattentatet som Anders Behring Breivik begick ska upprepas. Fast i mitt hemland: Sverige.

Många glömmer att vi i förorterna har känslor och mål. Vi utbildar oss för att senare kunna jobba och bilda familj, precis som vilken annan människa som helst.

Det finns de som ger upp och hamnar snett. Det stämmer att kriminalitet och förtryck finns i förorterna, men likaså gör det i resten av samhället. Problemet är att media filtrerar bort det bra som händer i förorterna, och fokus hamnar på det dåliga.

Om jag som är född här möter svårigheter i vardagen, tänk då på människa som flyr hit. De som traumatiserats i krig, förlorat sina nära, lämnat sina hem och tryggheten för att sedan komma hit och bli nya offer, fast på ett annat sätt.

Att fly är ingen dans på rosor. Många glömmer bort att man bör tänka ur andras perspektiv innan man agerar. Varför ska man göra det värre för någon annan genom att vara elak? Vi borde våga säga snälla saker och sluta leta efter fel i varandra, för i slutet av dagen är vi alla människor med våra alldeles egna, viktigare bekymmer.

Som vi brukar säga i orten:

”Alla människor man träffar går igenom någon slags svårighet som de försöker bekämpa. Därför bör man vara snäll mot alla”.

Nivin Khalil, student


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel 00:33
ARTIKELN HANDLAR OM