ÅSIKT

Så raserades den svenska välfärden

Debattören: ”Valfriheten” styrs av riskkapitalister – som inte riskerar något

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: TT (Montage)
Ett från början blygsamt intresse från den privata sektorn har med åren växt ut till en ofantlig rörelse, där några av samhällets stora och till och med största företagsgrupper, utmanat välfärdssystemet som sådant, skriver Lasse Henriksson.
DEBATT

DEBATT. Valfrihet innebär att välja vad man önskar utan inskränkningar, enligt Norstedts Svenska ordbok. Vill någon för egen del välja utan varje inskränkning, vad det än må vara, kommer emellertid personen att stöta på hinder.

Hur är det då med valfriheten i det svenska samhället?

Ett antal partier med borgerlig inställning använder själva begreppet valfrihet som ett allmänt mål för vad de önskar av samhället.

Alla medborgare ska ha rätt att välja allt som samhället erbjuder i den ordning och på den nivå som de själva föredrar.

Partier med en i grunden högre social inriktning, har som mål att driva floden av förmåner i välfärdssamhället i en statligt/kommunal generell verksamhet, som utgår ifrån att det kvalitativa innehållet motsvarar en önskvärd standard.

Vad är det då individen i dag kan välja av det totala utbudet av förmåner i vårt delvis skamfilade samhälle? Gäller det varierande kvaliteter, att enskilda får välja mellan bra eller sämre i utbudet?

Nej, samtliga områden bör garantera likvärdighet, oberoende av vad ”valfrihet” innebär. Det är knappast meningen att tilltron och nyttan av valet ska skiljas åt av bättre/sämre.

Tyvärr har tillförlitligheten kring vad de behövande hoppas ta del av förfuskats av en rad missförhållanden.

Vad som skiljer partierna åt – som alla vet – är en oändlig debatt kring kärnan i uppbyggnaden och finansieringen av systemet.

Utgångspunkten för välfärden bottnade i att löntagarnas inkomster beskattas och tillsammans med andra av samhällets medel bekostar det systemet utan inblandning av privata intressen.

Stridsfrågan handlar om att privata intressen trängts in i detta enkla, överskådliga system.

I den ursprungliga reformen finns det inget behov av att införa ovälkommen konkurrens från privata intressen, som lika ovälkommet berikar en redan kapitalstark men liten del av befolkningen.

Problemet förvärras ytterligare när den nya, privata delen av välfärdsbygget väcker en dold tävlan om vilket av systemen som är det förmånligaste, i ett ständigt rabalder om vilket av dem som kvalitativt överträffar det andra.

Bilden av den kaotiska blandningen av offentligt/privat är allt annat än transparent.

Ett från början blygsamt intresse från den privata sektorn har med åren växt ut till en ofantlig rörelse, där några av samhällets stora och till och med största företagsgrupper, utmanat välfärdssystemet som sådant. Det har medfört att kvaliteten på den samlade välfärdssektorn, särskilt skolan och åldringsvården, delvis raserats.

I långa loppet har det visat sig att de alltmer dominerande privata välfärdsföretagen, ägnar sig åt att förvandla skattemedlen till betydande vinster som undandras en välfärd som är avsevärt sämre totalt sett.

Det rör sig om miljarder som hamnar långt ifrån den svenska allmänheten och i stället skickas till exempelvis diskutabla skolor. Underbemanningen på företagen leder till att äldrevården och skolorna i städernas utkanter varken levererar god vård eller god utbildning.

Partierna som lyckats vilseleda väljarna med att utlova obegränsad valfrihet höll tyst om den verksamhet som doldes i den vackra valpropagandan. Man sa att målet var att skapa en trevlig privat verksamhet, antingen i form av familjeföretag eller små kooperationer. Men inte att jättar som familjen Wallenberg skulle ingå i denna trivsamma lilla krets.

Historiskt var skolor och vårdinrättningar som grundades på privata initiativ till för företag och människor som hade råd. Det var bättre bemedlade som sökte den högsta tänkbara kvaliteten på undervisning, medicinsk vård och omsorg.

Där finns internatskolan Lundsberg för rika familjer och vårdinrättningar för samma krets. Kunderna betalade vad det kostade och krävde inte att vanliga löntagare skulle stå för deras levnadsval.

Den skatt staten behövde ta in skapade det tillförlitliga kontrakt som definierade välfärdssamhället. De professionella företagarna skötte sitt.

Sverige är det enda land i västvärlden som hamnat i den här situationen. Inte minst i USA väcker systemet kraftiga reaktioner, där expertis inom exempelvis skolan konstaterar att det svenska businessvalet är en gigant på väg att ödelägga Sveriges världsbekanta välfärdsmodell om ingenting görs.

Ett parti som Moderaterna har utvidgat begreppet valfrihet till en välfärdsindustri, som inte har något med ordinär valfrihet att göra.

När Tage Erlander använde begreppet ville han möjliggöra att näringarna inom välfärden vidgades så att en större del av befolkningen fick glädje av ökade tillgångar.

Valfrihet ska inte vara beroende av riskkapitalister som ingenting riskerar, eftersom skola, sjukvård och kommunikationer alltid har en kundkrets som bara tilltar i mängd. Det är en sak för samhället.


Lasse Henriksson, tidigare ledarskribent på tidningen Arbetet


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.