ÅSIKT

Sverige förtjänar en rejäl lärarbrist

Lärare: Min förtvivlan över skolan har övergått till hopplöshet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: TT
Jag har varit bedrövad över lärarbristen en lång tid, oroad och upprörd. På senare tid har min förtvivlan övergått till en ny känsla, en känsla av hopplöshet, skriver Isak Skogstad, gymnasielärare.

DEBATT. Svenska politiker har misshandlat det svenska skolsystemet så pass grovt att lärarbristen är här för att stanna. Nu måste vi rensa i skolans uppdrag.

När jag började min lärarutbildning 2012 var vi drygt 30 studenter i min klass. På examensdagen återstod mindre än hälften. Nu, några år efter examen, har flera av oss redan lämnat yrket. Jag klandrar dem inte, tvärtom förstår jag dem mycket väl. Det är inte värt att offra sin hälsa, sitt privatliv och sin ekonomi för att arbeta som lärare i den svenska skolan.

Det finns sannolikt inget land i världen som har en lika utbredd och akut lärarbrist som Sverige.

Men det finns heller inget land som förtjänar det mer än oss. Trots att lärarbristen uppmärksammas år efter år händer ingenting. Platser på lärarutbildningarna står tomma och många erfarna lärare väljer att lämna yrket. Det är ett direkt resultat av att svenska makthavare har misshandlat det svenska skolsystemet.

Det var faktiskt inte så länge sedan som skolan fungerande relativt väl. Visst har det alltid funnits problem, men kunskapsförmedling har stått i fokus och läraryrket har haft status i Sverige.

Utvecklingen är sorglig. Allt mindre handlar om kunskap i skolan. Nu förväntas vi ta hand om ungdomar i dess bredaste bemärkelse. Visst, vi har lektioner, men utöver det förväntas vi svara på mejl från arga föräldrar, planera friluftsdagar och vakta fotbollsplanen under rasten. Vi förväntas göra mer och mer, men med samma tid och resurser. Har man tur så slipper man betala för kaffet.

När vi väl står i våra klassrum och håller våra lektioner får vi höra av politikerna att vi inte duger. De säger det så klart inte rakt ut, men lyssnar man på dem så framhåller de att lärarbristen ska lösas genom att lärarna ska bli bättre.

Skolans problem sägs vara att vi är för dåligt utbildade i digitalisering, NPF-diagnoser eller diverse trendiga pedagogiska metoder. Underförstått: Vi lärare duger inte.

Vi har blivit tjänare till våra elever och deras föräldrar. Säga ifrån på skarpen om en elev stör undervisningen eller kastar pennor? Aj aj, då kan eleven i fråga känna sig kränkt.

Och i vårt land accepterar vi inte att barn känner sig obekväma, då är det lärarnas fel och som brev på posten kommer en kränkningsanmälan från föräldrarna. Barn- och Elevombudet tar tillfället i akt och påtalar att en kompetent lärare aldrig förlorar fattningen. Som om att vi är robotar och inte människor som försöker vårt bästa.

Om man inte lyssnar och respekterar en så pass samhällsviktig yrkeskår medför det konsekvenser. Utöver att allt fler lärare lämnar yrket så ser vi att allt färre duktiga studenter väljer att bli lärare. Faktum är att forskare har funnit att ingen annan grupp av högskolestudenter har uppvisat lika kraftigt försämrade studiemeriter som just lärarstudenterna. En utbildningschef på en lärarutbildning beskrev häromdagen hur de ”tar in precis alla som sökt” – ändå står platser tomma.

Jag har varit bedrövad över lärarbristen en lång tid, oroad och upprörd. På senare tid har min förtvivlan övergått till en ny känsla, en känsla av hopplöshet. Det finns inga tecken på ljusning, lärarbristen är av allt att döma här för att stanna. I alla fall under de närmsta decennierna. Nu måste vi helt enkelt tänka om, vi kan inte bota patienten – vi måste börja lägga kraft på att mildra blödningen.

Kära politiker, ni måste våga vara obekväma. Vi lärare klarar inte att göra mer av allt. Ni måste börja rensa i skolans uppdrag – och det rejält! Ta bort alla skrivningar med ouppnåeliga mumbo-jumbo krav på allt ifrån värdegrundsarbete till krav på miljöperspektiv i undervisningen.

Rensa upp bland ämnena, slopa elevens val och obligatorisk slöjd. Frigör lärarnas tid genom att avlasta dem mentorsuppdraget. Lyssna helt enkelt mer på oss lärare, och mindre på alla ekonomiska särintressen som vill in i skolan.

Vi måste omforma skolan och fokusera på det viktigaste: förmedling av kunskap. Allt som står i vägen för det uppdraget måste ifrågasättas. Missförstå mig inte, idén om att skolan ska ta hand om mycket är bra – men det är uppenbart att det inte längre är hållbart. Den som försvarar allt, försvarar inget. Vad väntar ni på?

Isak Skogstad, gymnasielärare, aktuell med boken ”Isak Skogstads obekväma sanningar om skolan” (Natur och Kultur, hösten 2019)


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Läs fler artiklar i ämnet här