ÅSIKT

Amning – en fråga om plånbokens tjocklek?

Debattören: Dags att lyft kunskaperna när vården brister och sviker kvinnor på landsbygden

Foto: Max Brouwers/PRIVAT
Det är dags för ett stort kunskapslyft om amning inom vården. Det här är inte bara en fråga om kvinnans rätt till sin kropp. Det är en folkhälsofråga, skriver debattören.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Ny statistik från Socialstyrelsen visar att amningsförekomsten minskar – igen. Men också att den ökar något bland de som ammar ettåringar.

Alltså, färre ammar de minsta, men fler ammar lite längre. En möjlig tolkning av det här, är att det inte finns tillräckligt med stöd i början för de som vill amma. Samtidigt som fler som väl kommit in i amningen känner sig trygga att fortsätta.

Under ett par års tid har jag arbetat för att sprida kunskapen om amning längre än bebistiden, så det gläder mig att fler inte känner sig pressade av omgivningen och normer att sluta. Utan att de kan lyssna på sig själva. 

Men det faktum att amningsfrekvensen minskar i övrigt, tycker jag är oroväckande. Vi vet sedan tidigare att högutbildade och de som bor i Jämtland, Gotland och Stockholm ammar mer, och längre.

Vad beror det på, att var vi bor, och vår utbildning, spelar roll i hur vi ammar? De flesta blivande mammor vill enligt studier helamma till sex månader, vilket är WHO:s rekommendationer. Ändå skiljer det sig stort vilka som faktiskt gör det.

Bara 14,6% av barn födda 2015 var helammande vid 6 månaders ålder, en minskning, sedan tidigare år. De som inte vill amma, ska självklart inte göra det. Men vad händer med alla som slutar ofrivilligt, tidigare än de önskat?

En vanlig uppfattning i samhället är att amma är något man kan, eller inte kan. Det stämmer inte. Nästan alla kan amma, med rätt stöd.

Fungerar inte amningen omedelbart går det i de allra flesta fall att få till det – med rätt hjälp. Det kan handla om att stötta barnet att ta tillräckligt stort tag. Eller att klippa tungbandet – en vanlig bakomliggande orsak till amningsproblem som ibland inte märks förrän barnet är några månader gamla – men som bara kräver ett litet ingrepp.

Tills alldeles nyligen saknades medvetenhet om det här fenomenet på de flesta sjukhus. I stället får ammare ofta höra att de gör fel. Kvinnor som vill amma men inte lyckas lägger ofta skulden på sig själva, när det är vården som brister. Och, i praktiken: sviker kvinnor.

Många fylls av sorg och skam för att det inte funkar, och de får aldrig möjlighet att bearbeta traumat det kan innebära – något som visas tydligt i Lina Palmérs avhandling från 2015. Där gjorde hon djupintervjuer med en rad kvinnor om deras erfarenheter av amning.

Det visas att kvinnorna lämnas ensamma med en icke fungerande amning, och anklagar sig själva. Det kan sätta djupa spår, eftersom det sker under en så omvälvande tid, när man formar sin nya identitet, som förälder. Många känner sig extra och sköra, som nyförlösta. 

Vi vet inte exakt vad det är som gör att högutbildade kvinnor i större utsträckning ammar. Och att samma grupp fortsätter längre, närmare den rekommenderade amningslängden. Enligt Livsmedelsverket är det ”fördelaktigt om bröstmjölk utgör en del av maten under hela första levnadsåret eller längre.”

WHO rekommenderar amning i minst två år – det gäller för hela världen, inte bara utvecklingsländer, som många tror. Socialstyrelsen säger i samband med den senaste mätningen, att kvinnor med längre utbildning - liksom de födda i länder där amningsnormen ser annorlunda ut än i Sverige, ammar längre.

Men studier visar att det ammas mer i familjer där pappan är föräldraledig, så även pappans stöttande roll verkar spela in. 

Här kan man ju tycka att vården borde ha anledning att rannsaka sig själv. Amningsfrekvensen skiljer stort i olika regioner i Sverige. Vad beror det på – och varför ammar färre? Varför ska utbildningsgraden påverka amningen så tydligt. 

Jag gissar att en viktig faktor kan vara att högutbildade i större utsträckning – med sina privilegium i bakfickan – har självförtroende att ifrågasätta vården när den inte ger tillräckligt stöd. Och dessutom möjlighet att byta vård om man inte är nöjd med informationen och hjälpen som ges.

Följden är att stödet för amning blir en jämlikhetsfråga. Alla med bröst i Sverige bör få samma chans att ta informerade beslut – och rätt stöd – kring sin amning. Det ska inte hänga på utbildning, geografi eller ekonomi, vem som ska få amningen att fungera.

Alla ska ha rätt till samma stöd. Så ser det inte ut idag. De flesta barnläkare har bara haft någon enstaka föreläsning om amning på hela sin läkarutbildning, och många BVC-sköterskor har bara några timmars utbildning – ändå förväntar vi oss att de ska vara experter. Det är inte konstigt att ammare inte får rätt hjälp, och många känner sig svikna! 

Det är dags för ett stort kunskapslyft om amning inom vården. Och en självrannsakan, varför tillgången till kunskap om amning skiljer sig så mycket, i olika områden och bland olika befolkningsgrupper. 

Det här är inte bara en fråga om kvinnans rätt till sin kropp. Det är en folkhälsofråga.

Ida Therén, kulturjournalist och litteraturkritiker på Svenska Dagbladet. Aktuell med textsamlingen "Frihet, jämlikhet & systerskap – samlade texter 2007-2017" på Mondial förlag

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.