ÅSIKT

Populism styr politiker när vården ska räddas

Debattören: Opinionssiffror är viktigare än att lösa problemen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: TT
För partierna spelar det inte någon roll om vårdpolitiken fungerar, det är opinionsundersökningarna och väljarstödet som betyder något, skriver Anders Lönnberg.

DEBATT. Varför minskar allmänhetens tilltro till politiken? Politikernas eget svar är att media av olika slag drivit på utvecklingen, den traditionella grenen som jagar skandaler och den sociala som skapar filterbubblor och driver på traditionell media att jaga klickraketer för att tränga igenom.

Det stämmer att globalisering, urbanisering och digitalisering har gett politiker ett helt nytt landskap att navigera i. Framväxten av sociala medier och medborgarnas omedelbara tillgång till information och nyheter från hela världen skapar andra mekanismer och krafter som påverkar förutsättningarna för politiken.

Men det är anmärkningsvärt att politiken sätter sig i passagerarsätet och låter det nya kommunikationslandskapet ta förarposition. Media och sociala medier är något som svenska politiker måste förhålla sig till, men det är inte något som ska få styra politiken man driver.

Som exempel på min poäng utgår jag från den sektor jag själv känner bäst, tillika det politiska område som väljarna inför valet 2018 angav som viktigast, nämligen hälso- och sjukvården.

Under valrörelsen var det slående hur lika samtliga partiers vallöften lät. På övergripande nivå hade alla partier i stort samma förslag och lösning på problemen; Mer resurser till vården, både pengar och personal. Skillnaden bestod främst i vad man kallade de nya resurserna, professionsmiljard eller kömiljard.

Anmärkningsvärt med tanke på att den svenska sjukvårdens omsättning närmar sig 400 miljarder, vilket borde göra det uppenbart för alla sjukvårdspolitiker att någon enstaka miljard i tillskott knappast gör någon större skillnad. 

När jag började arbeta med vården i slutet av 70-talet fanns 8 300 läkare i hela Sverige, i dag närmar sig antalet 40 000. Bara i Stockholms läns landsting (SLL), numera Region Stockholm, finns det i dag cirka 10 000 läkare, alltså fler än som fanns i hela Sverige för inte så länge sedan.

Köerna är i dag längre än då och vi ser en stadig minskning av den totala produktionen i vården. För att fortsätta resonemanget med utgångspunkt i  SLL har kostnaderna för hälsa och sjukvården ökat med 4,5 till 7,5 procent under de senaste 15 åren och samtidigt har produktionen sjunkit med 1 procent per år.

Mer resurser i vården verkar alltså inte vara lösningen på problemet, det verkar till och med förvärra situationen.

Det är ett negativt förädlingsvärde som gör att mer resurser till samma oreformerade organisation används till administrativa friktionskostnader som faktiskt genererar mindre vård i stället för mer.

Dessa siffror och mekanismer känner partierna i landstinget och på nationell nivå till men agerar inte, varför? 

Jag kan bara se en förklaring: partiernas kärlek till media. De tror, efter att ha förläst sig på analyser av amerikanska val, att media i dag avgör val.

Därför har alla partier de senaste åren i huvudsak anställt personer som definierar sig som kommunikatörer på bekostnad av personer med sakkunskap och erfarenhet av politisk utredning.

Det innebär att man fokuserar på opinionsundersökningar och kommunikation i stället för att bedriva utredningsarbete, de är mer intresserade av ”allmänhetens” uppfattning av orsakssamband än om verkliga sådana. I grunden är detta populism.

Konsekvenserna av detta är förödande för demokratin i allmänhet men för partierna i synnerhet. Det begränsar reformtakten och undergräver förtroendet för partierna, och i förlängningen till demokratin.

Jag talade med alla partier inför valet i höstas om detta och de höll med i sak; att de kanske inte hade förslag som löste de verkliga problemen men att deras förslag låg i linje med den allmänna opinionen.

Mot invändningen att statistiken och tidigare erfarenhet visar att varken brist på pengar eller mänskliga resurser är problemet i vården fick jag svaret att undersökningar visar att gemene man uppfattar att det är en resursbrist som ligger bakom vårdköerna.

Därför driver vi en symbolisk ökning av resurserna till vården, resonerar partierna.

Är det inte just denna trendkänslighet som ligger bakom den sjunkande tilltron till politiken och demokratin? Det har lett till att alla partier i stort sett haft samma förslag på vårdområdet de fyra senaste valen och det har inte hjälp varken verksamheten eller opinionen.

Svaret från partierna är att det inte spelar någon roll, det är opinionsundersökningarna och väljarstödet som betyder något.

Inget parti har i dag en politik byggd på seriösa utredningar och analyser av vad som behövs för att reformera svensk sjukvård. I stället har en kortsiktig ängslighet kring opinionssiffror fått styra.

Det är dags att svensk politik i större utsträckning baseras i forskning och kunskap, och att partierna åter främst anställer utredare och personer med förmågan att formulera politik. Annars uteblir de långsiktiga reformerna som verkligen gör skillnad och tilltron till demokratin kommer att erodera.

Människors oro ska tas på allvar men det ska också behovet av samhällsförändring. Förändring är inte lätt och inte alltid populärt, men i allra högsta grad nödvändigt. Vilka reformer som krävs är en helt annan artikel än denna, men det är hög tid att börja arbetet!


Anders Lönnberg, tidigare riksdags- och landstingsledamot (S). Ordförande för den nationella samverkansgruppen för livsvetenskaperna.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM