ÅSIKT

Det går inte att spara mer på våra skolor

Debattören: Skolan måste ses som en investering – inte en kostnad

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Getty
Med de ökade besparingskraven landet runt, äventyras nu skollagens tydliga krav på att skolan ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande, skriver Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund.
DEBATT

DEBATT. Just i dag inleder Sveriges kommuner och landsting (SKL) sin kongress och samtidigt haglar rapporterna om nedskärningar på skolan i kommunerna, ofta under benämningen effektiviseringar.

Men det går inte för lärarna att höja tempot utan att elever drabbas. Lärare gör redan sitt bästa och att springa extra fort i skolkorridoren kan ibland snarast motverka sitt syfte.

Visst kan digitalisering bidra till att göra jobbet lättare men för att verkligen vara till hjälp måste det finnas goda förutsättningar inte minst i form av fortbildning, möjligheter att göra individuella anpassningar till eleverna och bra supportstöd.

Så genom den omhuldade digitaliseringen sparas oftast inga pengar. Möjligheten att göra ett fullgott för- och efterarbete är en förutsättning för kvalitet i undervisningen.

Tiden till detta äts dock upp genom fler undervisningstimmar och det kringarbete som egentligen inte har med undervisningen att göra. Detta leder till att många lärare i frustration överväger att lämna yrket. Med de ökade besparingskraven landet runt, äventyras nu skollagens tydliga krav på att skolan ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande.

Ofta är nedskärningspolitiken en följd av kommunernas kortsiktighet. Skolan ses som en budgetpost i ett ettårigt perspektiv medan skolan egentligen är en långsiktig investering med långa ledtider. Därför krävs det politiker med förmågan att se långsiktigt eftersom en politikers mandatperiod är betydligt kortare än en elevs skolgång.

När kommuner nu skär ner på skolan, finns det en uppenbar risk att skolorna blir dubbelt bestraffade eftersom kommunerna kan gå miste om bidraget för ökad likvärdighet i skolan. Bidraget förutsätter nämligen att kommunerna inte minskar sina kostnader för undervisning och elevhälsa.

För kommunerna handlar bidraget om drygt 3 miljarder kronor och för en enskild kommun innebär det alltså avsevärda belopp i uteblivna intäkter. Det är nog få kommuninvånare som accepterar att kommunpolitiker på det sättet biter sig själva i svansen och med öppna ögon väljer bort ett så viktigt tillskott till skolan.

För mig är det självklart att vi måste se skolan som en investering och inte som en kostnad. Därför måste staten ta ansvaret långt in i framtiden. Den nationella politiken sätter upp skolans riktlinjer med skollag, läroplaner med mera. Rimligt vore att den som beställer också betalar.

Möjligheten borde vara större att vara mer långsiktig i finansieringen och också att se till att uppdragen rimmar med de tilldelade resurserna.

När finansminister Magdalena Andersson i dag framträder för de drygt 450 ledande kommunpolitikerna, är det min förhoppning att hon uppmanar kommunpolitikerna att fullt ut ta sitt ansvar för skolan så länge de nu har det.

Det duger inte att redan nu börja avhända sig ansvaret och missköta skolan även om Januariavtalet tydligt säger att de samverkande partierna nu ska ta fram ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för ett statligt huvudmannaskap för skolan.

Som vid alla lyckade stafettväxlingar måste farten behållas och stafettpinnen lämnas över på ett sätt som gör att ingen kommer till skada eller springer bort sig.

Det tar långt tid att bygga upp en bra skolverksamhet, men det går snabbt att rasera den. Våra politiker behöver förstå att de måste handskas varsamt med skolan. Skolan är ingen kortsiktig kostnad. Den är en långsiktig investering!


Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM