ÅSIKT

Jo, vi män kan också vara de som är offer

Debattören: Jag var utsatt för övergrepp – men blev inte trodd

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Johanna Carlberg/ TT
Vad man dock tycks glömma är att vi också kan vara offer trots att 17 procent av männen mellan 18 och 29 år har utsatts för sexuella övergrepp enligt RFSU, skriver Daniel S Ogalde.

DEBATT. När elitidrottaren Patrik Sjöberg i sina memoarer från 2011, berättade om de sexuella övergrepp han utsatts för av sin tränare och styvfar Viljo Nousiainen, slog det ned som en bomb i Sverige. Gensvaret var enormt i form av stöd, vittnesmål men även mothugg.

Stöd från idrottskollegor som även de berättade om övergrepp av Nousiainen, anonyma vittnesmål från andra manliga offer – och så även mothugg från exempelvis Friidrottförbundets ordförande Lennart Karlberg.

Sjöberg hade med sin berättelse startat ett Metoo i miniformat inom friidrottsrörelsen. 

I dag har det gått dryga sju år sedan de nyhetsrubrikerna toppade tidningarna. En annan Metoo-rörelse har tagit världen och Sverige med storm. En där främst kvinnor äntligen vågar ställa sina förövare i skamvrån. En där alla från tafsare till våldstäktsmän får stå till svars för sina handlingar.

Eller som Frida Boisen uttryckte det i Expressen "Vi måste sluta acceptera en värld där män systematiskt förtrycker kvinnor."

För det blev aldrig någon hashtagg efter Sjöbergs vittnesmål. Ingen folkstorm, inga manifestationer eller någon lagändring. Viljo Nousiainen var död och med honom också problemet. Och vi män fortsatte vara tysta.

Som sjuåring blev jag utsatt för sexuella övergrepp av en familjevän. Ett övergrepp som skulle sträcka sig över en sjuårsperiod tills vi äntligen flyttade därifrån. Under alla dessa år var jag tyst men jag har aldrig varit ensam för i dag är många män fortfarande tysta.

Det var inte förrän i gymnasiet som jag tog mod till mig att sätta ord på det jag tänkte när jag ringde till en hjälplinje för offer för sexuella övergrepp. En kvinnlig psykolog svarade och efter en artig hälsning rann orden bara ur mig: ”Jag är sexton och jag tror jag blev sexuellt utnyttjad som barn”.

Hennes svar kom som ett slag i magen. ”Känner du ett sug efter barn?”. Tanken gick som en kall kår längs ryggraden. Jag kände mig äcklig och nedvärderad. Det mod jag uppbådat var som bortblåst. ”Nä”, svarade jag ställd. ”Är du säker?”.  

Det skulle dröja fem år innan jag berättade igen. Inte under någon hashtagg, inte i någon kollektivistisk kampeufori och inte med vetskapen om att alla skulle tro mig.

Som man var min oro inte att bli misstrodd, det var att bli sedd som en potentiell förövare. Som en potentiell våldtäktsman. Som en potentiell pedofil.

En oro som fått mig att tänka en eller två gånger innan jag gosar med mina syskonbarn, ler åt ett gulligt barn eller ens närmar mig en kvinna för att fråga om vägbeskrivningen.

Vi män fortsätter utmålas som källan till världens ondska. Vi homogeniseras, vi demoniseras och vi avhumaniseras. Det är ingen som förnekar att männen dominerar förövarstatistiken.

Vad man dock tycks glömma är att vi också kan vara offer trots att 17 procent av männen mellan 18 och 29 år har utsatts för sexuella övergrepp enligt RFSU. 

Metoo har varit en rörelse som brutit tystnadsnormer och fått både män och kvinnor att rannsaka sig själva. Gott så. Men när ilskan inte enbart motiverar utan också vägleder blir det lätt fel. Ord som ”Alla män är potentiella våldtäktsmän”, ”Dags för kuklås”, ”Föreställ er en värld utan män” eller ”Manshat är ett naturligt svar på kvinnohat”, blir ironiskt hycklande i ett samhälle där pronomen och epitet har sådan kränkande kraft att de jämförs med våld.

Ord som är så viktiga när det handlar om vissa minoriteter och utsatta grupper, blir så hårda och skoningslösa när det kommer till män. Men det är något vi kan och ska ta. Visst finns det onda män men är det inte dags att erkänna att vi i detta generalismens skyttegravskrig sätter kulor i både motståndare och potentiella allierade? 

Jag la på den där gången för arton år sedan. Skamset gick jag tillbaka till min tystnad i stället för att berätta och polisanmäla. I stället för att sätta stopp där och då. Inte längre.


Daniel S Ogalde, debattör, föreläsare och skribent


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel 00:34
ARTIKELN HANDLAR OM