ÅSIKT

Kristerssons taxiresor beror inte på girighet

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: AFTONBLADET
LEDARE

Låt oss backa bandet till tisdagen den 2 oktober. Då stod han där äntligen, Ulf Kristersson, med talmannens uppdrag att försöka bilda en regering. Mannen som i ett år planerat för att köra ända in i kaklet för regeringsmakten. Hans öppningsord på den presskonferensen borde bli legendariska: ”Okidoki.”

Sen satte han i gång med att säga det som var uppenbart. Att det är ett mycket komplicerat läge. Det skulle, menade den potentielle statsministern, bli en mycket svår regeringsbildning.

”Jag tar inte på något sätt lätt på uppdraget från talmannen. Jag inser att det är svårt. Jag inser att det kommer vara komplicerat. Jag inser det kommer att ta tid”, sa han.

Och hela tiden såg han ut som en skolpojke som bestraffats med en mycket stor, mycket jobbig läxa.

”Jag gör det inte för att det är lätt, utan trots att det är svårt”, fortsatte han.
Svårt. Tungt. Komplicerat. Ta tid. Inte lätt. Svårt. Tufft. Jättejobbigt.
Valresultatet kunde inte ha varit förvånande. Det här var målet för Kristersson.

Varför är han då alls inte glad?

Då slog det mig, det mina moderatvänner alltid sagt när Ulf Kristersson kommit på tal. Att Ulf Kristersson är en bra kille, men att han har en liten defekt.

Han är så lat.

Han vill inte göra jobbet, skita ner händerna, nöta byxbak, nattmangla, vill inte äta de där torra frallorna där gurkan blött genom brödet.

Det hårda envetna slitet som är den högsta politikens bittra verklighet, är inte hans grej. Han är bekväm, säger en jag talar med. Han är den där typen som inte direkt jobbar över utan snarare vill gå hem lite tidigt. Det är en mycket bra egenskap, det är till och med en hållning som kan ge en människa och en familj ett bra liv.

Men ger det oss en regering? Pallar han en allvarlig kris?

Enda gången han gillar att svettas är i löpspåret. Någonstans måste överskottsenergin ta vägen.

Kanske är detta också den verkliga förklaringen till alla Uffes taxiresor under tiden som statsråd och borgarråd. Han lät privata bolag ta över driften av välfärdsverksamheterna och själv tog han taxi mellan riksdagen och centralstationen. Vänstern hade fel. Han var inte girig, bara lat.

Många politiker vill i teorin bli statsministrar. I verkligheten är det ett uppdrag mycket få klarar av. Makten ser snygg ut på avstånd, upplyst som underifrån, men egentligen är det mest hårt slit, under dagar som aldrig tar slut. Få spontana löprundor.

Ulf Kristersson och talmannen kommer snart ha ett snack som det i The Wires fjärde säsong, där den nye borgmästaren frågar den gamle varför han aldrig kandiderade på nytt och den gamle svarar att han varje dag fick in en stor glänsande skål.

– Vad är det i skålen?
– Vad ser det ut som?
– Det ser ut som skit. Vad ska jag göra med det?
– Ät. Ska du bli borgmästare måste du lära dig äta bajs.

ARTIKELN HANDLAR OM