Kräv inte av USA att de ska sluta vara bra

Johanna Frändén: Låt det bli ett tecken till Fifa

PARIS. Då var debatten om vad som är ”bra för damfotbollen” tillbaka och det var väl oundvikligt att hamna här till slut.
Man kan ifrågasätta Fifas kvalificeringssystem, de ojämna ekonomiska villkoren och hur vi ser på överlägsenhet på herr- respektive damsidan.

Men låt oss inte hacka på USA för att de gör det de är bäst på.

Det enda som är värre än att vara riktigt dålig på fotboll som kvinna är att vara för bra. Det är den slutsats jag drar efter att USA:s landslag gjorde mos av Thailand i premiärmatchen i fotbolls-VM i går. 13–0, vad är det för siffror?

Det hade varit en lite kämpig inledning på VM i Frankrike för alla de som älskar att påpeka hur ojämn damfotbollen är. Och det är en inte oansenlig skara människor i olika åldrar (men förbluffande ofta av samma kön). Frankrike utklassade förvisso Sydkorea i inledningsmatchen med 4–0, men därefter har en rad ovissa, täta och målmässigt jämna fajter radat upp sig. Tyskland, en av förhandsfavoriterna, fick slita för att få hål på Kina (1–0). Regerande europamästarinnorna från Holland fick vänta till de sista matchminuterna innan man lyckades göra mål på Nya Zeeland. Italien hade överraskande slagit Australien och samtidigt skapat mindre VM-feber i ett land där damfotboll som bäst betraktas som en kuriositet.

Damfotbollshatarnas andra käpphäst, målvaktsspelet, har också gjort en rejäl resa de senaste åren. Chiles Christiane Endler och hennes försvarslinje höll Sverige på halster i 82 minuter plus oväderspaus i en match där svenskorna var rejäl förhandsfavorit.

Och så kom äntligen matchen där belackarna fick vatten på sin kvarn. USA–Thailand, 13–0. Ridå! Eller?

Förknippas med manligt

Det här med hur man ser på överlägsenhet beror förstås på varför man löser entrébiljett. Möjligen har det också att göra med vem det är som är överlägsen. När herrbasketlaget Harlem Globetrotters åker jorden runt för att bokstavligt talat visa upp sig jublar publiken. Briljans, genialitet, lekfullhet och överlägsenhet är en del av konceptet. Det är så tätt förknippat med manligt idrottande att vi knappt reflekterar över det.

När Rafael Nadal bärgade sin tolfte titel i Franska öppna i söndags var det svårt att höra invändningar. Jag led förvisso en del med Roger Federer i semifinalen, på samma sätt som jag led med thailändskorna i går (inga jämförelser i övrigt), över de förödmjukande former som matchen avgjordes på. Det enda som hade känts värre än att ta krossen hela vägen i mål hade varit om Nadal, eller USA, hade slagit av på takten för att sminka över klasskillnaden.

Foto: Francois Mori / TT NYHETSBYRÅN/ NTB Scanpix
Skilda förutsättningar mellan USA och Thailand.
Foto: Francois Mori / TT NYHETSBYRÅN/ NTB Scanpix

Den kanadensiska fotbollsexperten Kaylyn Kyle, med ett förflutet i Piteå, sa efter matchen i går att hon var ”äcklad” över hur amerikanskorna firade också målen efter 10–0 som om livet stod på spel. Jag förstår den kritiken, även om vi kan inte utesluta att ett visst mått av grannosämja spelade in här, men jag hävdar att den i grunden döljer andra problem.

Uttrycket ”det är inte bra för damfotbollen” dyker alltid upp i samband med mästerskap och det kan gälla lite vad som helst. För ojämna matcher, för mållösa matcher, för lite publik, för dåliga domslut. När det kommer till tvåsiffriga slutresultat är det bara att hålla med. Det är inte nödvändigtvis dåligt för damfotbollen, men efter en rad jämna och spännande uppgörelser i turneringens första omgång gav den oss faktiskt en nödvändig påminnelse om världsfotbollens fortsatta problem. De är kanske Fifas, mer än något annat, och de grundar sig i den goda tanken att alla ska med.

Mirakel inträffar

Fifa har fullt sjå att engagera alla delar av världen i den stora fotbollsfamiljen och deras metoder och kvalificeringsunderlag kan ifrågasättas. Är det rimligt att Danmark får se VM på tv medan Thailand är på plats och blir duktigt piskade redan i premiärmatchen? Frågan inställer sig för all del ganska ofta på herrsidan också. Hade Trinidad och Tobago, 51:a på världsrankningen då, verkligen något att göra i VM 2006 mot Sverige, som hade tagit sig igenom det svåra nålsögat som är Uefas kvalgrupp, för att ta sig till Tyskland? Skoja. Mirakel inträffar i herrfotboll också. Det är ju därför vi fortfarande älskar och plågas av den här sporten.

Tyskland kan slå Brasilien i semifinal i hemma-VM med 7–1. Faktum är att Tysklands herrar slog Estland med 8–0 i EM-kvalet i går, utan att herrfotbollens framtid och trovärdighet verkar stå på spel.

Men visst, USA:s överlägsenhet på damsidan är av en annan kaliber, det såg vi i går, och det var svårt att förenas med tanken på att detta USA på senare år ofta har det ytterst besvärligt mot Sverige.

Amerikanskorna kommer till VM efter tio dagars uppladdning på Tottenhams träningsanläggning utanför London, de har 32 personer i sin stab och de har bara guld för ögonen. I går gjorde de fotbollsvärlden en tjänst, även om jag knappast tror att det var medvetet, när de visade att trots damfotbollens utveckling de senaste åren sladdar många kontinentalförbund efter. I VM ställs fortfarande heltidsproffs mot lag med mestadels amatörer; tjejer från Chile, Argentina, Thailand och Kamerun som tillbringat lejonparten av sina liv med att få höra att fotboll inte är något för kvinnor. Det har gett oss några av de bästa berättelserna i det här mästerskapet och, i går, det första riktigt uppenbara beviset på hur stora orättvisorna fortfarande är.
För det här handlar om sportsliga orättvisor i grunden. Om diskriminering, usla förberedelser och halvtidsjobb för att få livet att gå ihop, mot världens bästa bollkonstnärer med alla förutsättningar man kan tänka sig.

Morgans femte

VM:s slogan ”dare to shine” är lite lagom tramsig och samtidigt ganska dåligt uttänkt. Mod är inget problem hos de 450 spelare som tagit sig till det här världsmästerskapet. Det råder ingen brist på att våga hos Chiles Karen Araya som valt bort oförstående vänner för en fotbollskarriär som aldrig kommer att ge henne någon ekonomisk trygghet. Det var inte mod Alex Morgan saknade när hon slog in kvällens femte mål för USA i går. Möjligen saknade hon och USA lite takt när de firade också 12–0 som om himlen trillat ner.

Jag satt i en bar i Rio de Janeiro när Tyskland krossade Brasilien i semifinalen 2014 och folk runtomkring mig grät rakt ut. Jag tänkte tyst ”snälla Tyskland, ha lite barmhärtighet”. Jag kände samma sak i går, men idrott kan aldrig bygga på de premisserna. Och finns det något mer förödmjukande än att slå av på spelet för att motståndaren ska få må lite bättre? Framför allt: Är det USA:s uppgift att kompensera för de undermåliga satsningarna på damfotboll i Sydostasien? USA vågade, så att säga, briljera i går, inför medföljande hemmasupportrar som älskar den här typen av uppvisning. Det var mer än något annat ett möte mellan amerikansk idrottskultur och resten av världen. Fifa kanske borde skruva på sina kvalificeringsmatriser en aning eller i alla fall ställa krav på medverkande länder att de har en solid ekonomisk plan för sin satsning. Men vi kan inte börja kräva av deltagarna att de ska våga briljera lagom.

avJohanna Frändén

ARTIKELN HANDLAR OM