Bank: Wiland–AIK 1–1

FOTBOLL

AIK vann matchbilden på knockout, vräkte på med skott, inlägg, frilägen och en av årets spelmässigt bästa insatser.

Dagens Wilands-problem:

En otrolig målvakt stod i vägen och tog nästan allt.

Just det, det är ju så här derbyn ska se ut. Det är så här de ska kännas, låta, lukta och vara.

Hammarbys öppningskoreografi, med kärleksteckningar av en klubbrelation som sträcker sig från vaggan till graven, var som AIK:s spel. AIK:s powertifo med kaos och kraft var som Bajens spel.

Och allt var bra.

Det var rök och ljus, sol och dimma, en inramning som en Turnermålning med skeppsbrott och allt som inte lämnade några andra alternativ än att åka med. Det var liksom bara att ta ett djupt andetag, derbydyka ner i kitteln och… så dröjde det tio minuter innan man ens fick chansen att komma upp för luft.

Ingen Obasi? Ingen Serge-Junior? Svendsen?

Äh, här fanns inte utrymme för att sakna något över huvud taget.

Johan Blomberg briljantstack fram Henok Goitom till ett friläge, Muamer Tankovic kontrade med att pressa Oscar Linnér till en kanonräddning, det hade bara gått fem minuter och det fräste och sprakade över hela planen. Det är klart att det fanns mönster i galenskapen, men det var inte det som präglade matchen. Visst, AIK överbelastade konstant mot en virrig Mats Solheim på Bajens vänsterkant. Visst, allt böljandet gjorde att Tankovic kunde droppa hemåt och få en-mot-en-lägen mot AIK:s ende balanserade mittfältare (Kristoffer Olsson) och sedan ordna överlägen framåt.

Men matchen? Den handlade om närkamper, snedstudsar, en halkande Per Karlsson, Bjørn Paulsens vibrerande benskydd och Johan Wilands klass.

Jag tror att vi kan vara överens om att AIK dominerade spelmässigt.

Men jag vet att Bajen gjorde 1–0.

AIK hade redan haft två hundraprocentschanser när Tankovic tacklade Stefan Ishizaki, Leo Bengtsson slog en distinkt djupledsboll, Per Karlsson snubblade och Pa Dibba sprang in med ett ledningsmål.

Det var inte symptomatiskt för den som analyserade matchbilden, men det var väldigt talande.

Stefan Ishizaki, syndabocken där, är det man gärna kallar för en fin fotbollsspelare. Städad, intelligent, nyttig, vilopuls-osvettig på samma fascinerande sätt som… låt säga, Christian Eriksen.

Men det var ingen fin match, så han fick stå där och skämmas.

Grönvit vägg

AIK snickrade i sina trianglar, ut mot sin högerkant och in mot Henok Goitoms vandrande fotbollshjärna. De var riktigt bra, men sprang allt som oftast in i en grönvit vägg när de väl skulle in i ett straffområde där, det ska sägas, Chinedu Obasi saknades.

Bajen krigade, rensade, rev och slet i sitt försvarsspel. Rammstein–Satie 1–0. Rikard Norling såg sådär serietidningsplågad ut som nästan bara han kan göra.

Den här gången gick det att förstå honom.

AIK spelade sig till ett övertag och ett mönster, men förlorade i enskildheterna. För en gångs skull var det en match som passade att sammanfatta med spelarbetygen. Bajen klarade sig eftersom Johan Wiland var bäst på planen och eftersom Pa Dibba älskar derbyn, AIK fick grepp eftersom Johan Blomberg och Henok Goitom glittrade.

Det krävdes en utbruten situation och prestation för att de skulle få betalt: en slutsekundsfrispark före paus som Kristoffer Olsson prickade in via ribban.

Ny halvlek, mer av samma, bara lite sämre.

AIK spelade sig fram mer centralt, mer direkt på en allt djupare droppande Goitom, och fick bättre koll på Tankovic med en defensivt slugare Ishizaki och lite frekventare spelvändningar ut till vänster. Hammarby spelade sig fram emellanåt, men hade väldigt få alternativ på offensiv planhalva.

Och så ljudet då.

När det spelas derbyn i den här stan händer det ganska ofta att man hamnar bredvid utländska journalister i entrékön. De vill komma till Stockholm och se om de här matcherna verkligen är allt folk påstår. Låter det så mycket? Dundrar pulsen med så taktfasta slag?

Inte bäst – men de rör sig

Jag antar att de som åkte hem efter AIK–Djurgården inte hade en aning, eftersom de somnat någon gång första halvtimmen. Jag är lika säker på att de som var här nu vände hemåt med något frikyrkligt i blicken.

Begränsad fotboll, men tillräckligt bra för att upprätthålla intresset. Obegränsat läktartryck matchen igenom.

För AIK var det här ett farthinder på vägen till Europa, för Hammarby ytterligare en kontrollstation i bygget som både klubb och tränare rullat igång.

De är inte bäst i Stockholm, men de rör sig.

Sista kvarten kändes väldigt mycket som en väntan på ett andra, avgörande AIK-mål. Hemmaklacken blev nervöst tystare, AIK spelade sig fram till inlägg mot straffområdet, och fick till slut in Deni Avdic och ytterligare lite boxnärvaro.

Det var bara Johan Wiland som stod i vägen. För inläggen, skotten, frilägena, allt. När han till slut fått nog tog han en spruta i axeln och ordnade en benparad till.

Wiland–AIK 1–1. Den sista vassa chansen gick till Hammarbys Jeppe Andersen.

Det här är hösten när ett blekt Malmö FF moonwalkar sig till guldet. AIK får slita vidare, Bajen får bygga vidare.

De har i alla fall en målvakt som bärande vägg numera.