Ros: Ge mig en avgörande finalrysare

HOCKEY

LINKÖPING. Ge mig en femte och helt avgörande SM-final.

Det hade varit den bästa pr som damhockeyn kan få.

Det mesta talar för det.

Luleå har tagit tillbaka taktpinnen och vann den tredje finalen relativt enkelt, 5–1.

Det första som mötte mig i den klassiska och anrika Stångebrohallen inför den tredje SM-finalen var Kim Martin, OS-hjälten från 2006 som är en av våra största hockeyspelare genom tiderna. Hon är i dag general manager för Linköping. Hon bar på hinkar och delade ut puckar till funktionärerna inför puckkastningen under  den tredje SM-finalen.

Det är den verkligheten damhockeyn har.

En talande bild.

Uppbyggd av vardagshjältar och eldsjälar som har massvis med titlar för att arrangemangen ska gå ihop.

En charm givetvis.

Två dominanter

De som lyckas i SDHL är de klubbar som har flest eldsjälar och vardagshjältar och styrelser som orkar bry sig.

Nu fick vi en finalserie mellan Luleå och Linköping, två lag som dominerat hockeyn senaste åren. Kanske byggt sin verksamhet på olika sätt där Luleå tog över ett färdigt lag från Piteå och med dataspelspengar kryddat laget med finsk spets. Linköping har byggt lite mer försiktigt och långsiktigt och har 97 tjejer i sin verksamhet, kanske den bästa bredden i Sverige.

Jag trodde Luleå skulle ta slutspelet med nio raka segrar.

2 februari såg jag sista matchen i grundserien mellan Luleå och Linköping och Luleå vann hur enkelt som helst med 4–0. Spel mot ett mål och som att se Sovjet mot Tre Kronor på 80-talet. Luleå var fruktansvärt överlägset.
Men något har skett i Linköping sedan dess.
Varit en speciell evolutionsprocess
Evelina Suonpää har stått på huvudet i målet, fram till final nummer tre. Legendaren Denise Altmanns comeback var inte ett pr-trick och nu har hon bevisat ännu en gång vilken råtalang hon är, även fast hon såg något seg ut på söndagen.

Luleå visade klass igen

I den tredje finalen var det ombytta roller. Luleå har inte gått att känna igen hittills. Supertrion med Michelle Karvinen, Emma Nordin och Jenni Hiirikoski har varit osynliga. 

Nu var gamla Luleå tillbaka och var klart bättre. En maskin från norr som lite saknar konkurrens när allt kuggar i.

Stångebro var uppdukad för fest, men den ställdes in efter att Luleå ägt hemmalaget. Det var exakt samma matchbild som jag såg i Coop Arena 2 februari.

Nu fortsätter final-serien till Luleå och grundserie-vinnarna får den hemmafördel som man spelat till sig, men hittills i slutspelet inte fått förmånen att nyttja.

Och kanske är en lång och bra final-serie den bästa reklamen som SDHL kan få. Det är nämligen en grym hockey vi får se mellan Linköping och Luleå.

En lång serie är mer värt än sponsorpengar eller bidrag och resurser från SHL. Det här är första gången som finalen avgörs i bäst av fem matcher och en helt avgörande match på torsdag, när det inte är någon annan match i hockeyallsvenskan eller slutspelet, är perfekt för damhockeyn.

Få stå helt ensam i rampljuset.

Min känsla är att Luleå vänder på finalserien. De känns starkare och piggare och bevisar nu att de är bästa laget.

avTomas Ros

ARTIKELN HANDLAR OM