Hur många unga ska skjutas i våra förorter i år?

Foto: Pontus Orre
Tillhör inte förorten Sverige?, undrar Amie Bramme Sey.
KOLUMNISTER

Hur många unga män ska skjutas till döds i våra förorter i år?

Vi lägger en mörk vecka bakom oss. Inom loppet av tre dagar har tre dödsskjutningar skett i den lilla Stockholmsförorten Sätra. Tunnelbanans röda linje, 17 minuter från Stockholms innerstad – men en annan verkligheter för ungdomarna som bor där, jämfört med innerstadens.

Dagarna när skjutningarna inträffat läste jag om Sätra i dagstidningarna. Jag såg kondoleanser på sociala medier. Men jag läste inga uttalanden från politiker, ingen höll någon tyst minut. Inga ljusmanifestationer, inga politiska ställningstaganden från kändisar eller influencers. Vem bryr sig om pojkarna och männen som mördas i förorten förutom förortens egna?

Tänk om gatorna kunde berätta – hur skulle Stockholms röst låta då? En schizofren berättelse om en och samma stad. Här ligger några av världens bästa skolor – samtidigt har vi unga som inte ser någon annan utväg än ett liv utanför lagen. Frågan har ställts många gånger tidigare, men hur skulle Sverige reagera om förhållanden varit omkastade? Om morden skett 17 minuter från förorten, inne i city?

 

Jag brukade jobba på hemtjänsten i Sätra. Jag cyklade mellan pensionärernas lägenheter för att hjälpa dem hålla ordning på kroppen, hemmet och ensamheten. Det var så mysigt i Sätra. Parkerna där barnen kunde leka var många, folk småpratade när dom köpte bröd i centrum. Inte världens bästa centrum kanske, något begränsat utbud men med tunnelbanan är det nära till Bredäng, och i Skärholmen finns ju allt.

Tre dödsskjutningar inom loppet av en vecka. Varför händer det just här? Och kanske ännu viktigare, hur reagerar storsamhället?

Två killar hittades i en källare. Polisen hittade dem på källargolvet, skjutna flera gånger. Polisen misstänker mord och utredningen är i full gång. Boende i området samlas och sörjer. Någon har målat ett av pojkarnas namn i guld över källarens port, runtom namnet står det ”vila i frid” och ”vår ängel”. 

 

Jag vet ingenting om pojkarna annat än att de är saknade.

Sorg över Sätra, tre traumatiserade familjer. Kompisar och grannar i chock. Tre mammor har fått samtalet om att deras söner aldrig mer kommer hem. Hur många fler mammor ska behöva ta emot samtal om mördade söner innan innan våra politiker väljer att behandla situationen som den nationella kris det faktiskt är?

Antalet människor som dör i förorten till följd av vapenvåld ställer en allvarlig diagnos på hur vårt land mår. Eller tillhör inte förorten Sverige? Är inte vi som bor i förorten också svenskar? Våra barn förtjänar precis samma förutsättningar som jag hade när jag växte upp på Södermalm i Stockholm.

Tre dödsskjutningar på en vecka. Tre döda kroppar och tre offer, även på andra sidan vapnet. Vägen fram till att man hamnar på den ena eller andra sidan av vapnet kan se olika ut. Men ofta finns flera gemensamma nämnare, socioekonomisk utsatthet, offer och förövare är unga män, förorten. Denna av samhället skapade segregation som sätter våra unga på helt olika startplaceringar när de ska börja springa livets maraton.

Våra makthavare måste börja ta ansvar för denna oacceptabla verklighet. Vad är handlingsplanen? Var är haverikommissionen? Så länge som politikerna inte tar itu med de sociala problemen är fler tillsatta poliser bara plåster på ett köttsår och våra förorter fortsätter blöda unga liv. Hur hög ska siffran bli i år?

avAmie Bramme Sey

ARTIKELN HANDLAR OM