Ord formar och flyttar gränser

KOLUMNISTER

Ord betyder någonting.

De formar vår verklighet och kan flytta gränser.

Påpekandet är inte originellt, större tänkare och kunnigare personer än jag har skrivit åtskilligt om ordens betydelse inför och under ohyggliga förbrytelser.

Men efter Nya Zeeland måste vi än en gång prata om det.

1 av 13
En skytt filmade masskjutningen och sände live på Facebook.

28-åringen som misstänks för attentaten har, som så många av hans föregångare inom terrorismen, publicerat ett manifest i vilket han förklarar sin drivkraft och nämner förebilder och hjältar bland massmördare och demagoger.

Till listan på dessa män som mördar i sin övertygelses namn tvingas vi nu lägga Brenton Tarrant, som i sin 74-sidiga skrift förlorar sig i den gamla vanliga föreställningen i samtidens högerextremism om det förestående muslimska övertagandet av västvärlden.

Säpo i går vid en presskonferens släppte sin årsberättelse påminde den seniora analytikern Ahn-Za Hagström om orden vi använder.

Om hur en alltmer hätsk retorik bland politiker och debattörer flyttar gränserna för vad som är tillåtet att säga. Om hur extremister därigenom tvingas bli än mer extrema, för att över huvud taget nå ut.

Vi förde den här debatten efter Breivik. Terroristen visade sig ha hittat näring och sammanhang i radikala, nationella högermiljöer på nätet. Miljöer som lärde honom att han inte var ensam, som uppmuntrade och inspirerade till resan mot 22 juli 2011.

Tidningar tog yrvaket intryck, kommentarsfunktioner under artiklar på sajter stängdes. Saneringen var nödvändig: de stora mediehusens hemsidor hade kapats av personer med extrema åsikter och till och med annalkande regn var muslimernas, bögarnas och feministernas fel.

Ord får ny innebörd

Men åren gick, nya debatter tog över och i dag är tiotusentals personer engagerade i alla dessa stå upp-grupper som Facebook numera kryllar av.

Det är hit hatet har flyttat, det är här vår tids gemenskap för främlingsfientligheten och föraktet mot det avvikande återfinns.

Ord börjar användas på ett nytt sätt, får en ny innebörd. Hatet blir ett kitt som håller gruppen samman, skänker trygghet och skapar gemenskap.

Högerextremister uppmuntrar och manar på, människor får klart för sig att nazister minsann kan vara trevliga. Så förflyttas gränserna ännu en bit.

Vid presskonferensen varnade Säpo för hur extremhögern och lösare främlingsfientliga grupper närmar sig varandra och tillsammans bygger en ny och starkare front.

Psykologin bakom densamma

Strömningen är kraftig. Det är en strömning som går att slå mynt av. Politiska företrädare för även anständiga partier försöker vinna röster med utspel om slöjförbud och böneutrop, nödtorftigt förklätt i retorik om bekämpande av hedersförtryck och yrvaket intresse för bullernivåer.

Akilov fann stöd på nätet, så även Darren Osborne, som två månader efter morden på Drottninggatan körde en hyrd lastbil rakt in i en folksamling utanför en moské i London.

Författaren Ola Larsmo påminner om likheterna mellan dessa två terrorister i sitt bidrag till antologin ”Handbok för demokrater”.

”Den gemensamma nämnaren tycks vara hatgrupperna på nätet. Här uppstår en kuslig symmetri mellan islamisten och muslimhataren”, skriver Larsmo.

Medlemmarna i grupperna må heta Ahmed, Ali och Muhammed. Eller Nils, Thomas och Anna. Mekanismerna, psykologin bakom fenomenet, är desamma.

Vad gör det med en människa, när språkbruk som inte skulle accepteras på jobbet eller i ett samtal på bussen med grannen inte bara tolereras, utan mottas med applåder, gillningar och ryggdunkningar?

Men ingenting är nytt. Historikern Ben Kiernan visar i sin bok om folkmordens historia, ”Blod och jord”, att varje ohygglig krigsförbrytelse föregås av upptrappning av språket.

Från kolonialismens utrotningar och Hitlertyskland till Srebrenica och vår tids terror löper orden. De som får sådan oerhörd makt över människor.

Jag har ingen lösning. Det går inte att lagstifta mot hat. Inte heller mot retorik som upprör vissa.

Men vi har alla ett ansvar. Ett ansvar för vilka ord vi använder. Och ett ansvar att säga ifrån.

avOisin Cantwell

ARTIKELN HANDLAR OM