ÅSIKT

Utan godhetsknarkarna klarar sig inte de vanliga knarkarna

Martin Aagård: I dag utgör kyrkorna de finaste maskorna i skyddsnätet

Foto: ANDERS WIKLUND / TT
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Varje morgon när jag går till förskolan och jobbet står de där och väntar utanför min port.

En skara på 20-30 luggslitna individer. Ibland är det lite rörig stämning, men alltid är de snälla och vänliga.

De köar till frukosten på Frälsningsarmen som har sitt sociala center i porten bredvid.

Där finns käk. Kaffe. Marmelad. Rena kläder. Och gemenskap.
Förut låg Frälsis EU-center i samma lokaler, men de har flyttat. EU-centret har startats för att särskilt välkomna de luggslitna individer som ingen annan vill ha med att göra. De som Moderaterna och KD vill förbjuda. De som Magdalena Andersson inte tycker ska få några pengar. De som blir spottade på och slås ihjäl i Huskvarna.

Efter att ha skrivit ett reportage om den främlingsfientliga väckelserörelse som gripit tag i vissa delar av frikyrkan har jag fått kritik för att vi i medierna aldrig bevakar den kristna vardagen i Sverige. För att vi bara rapporterar om religion när den är extrem, högljudd och korkad.

Aldrig berättar vi om det dagliga brödet, slitet med frukostar och klädinsamlingar, aldrig om den saktmodiga medmänsklighet som genomsyrar stora delar av kyrkans tillvaro.

Det är helt sant. Kritiken är berättigad. För det finns en oerhört viktig historia att berätta om kyrkan i dag.

Numera är det kyrkorna som bistår med den hjälp som samhället inte längre kan ge. Käk. Kaffe. Marmelad. Rena kläder. Och gemenskap. De har blivit åtstramningspolitikens och arbetslinjens städgubbar och städgummor. De finaste maskorna i det sociala skyddsnätet. Om inte de täcker upp faller människor så djupt att de fryser och svälter.

Och, det här kommer kanske som en chock för Svensson, samma sak gäller våra moskéer. Även de håller sina dörrar öppna för nödställda och nyanlända. Där kan man få en måltid, kontanter, sova en natt på de tjocka mattorna och självklart delta i bön. För moskéerna och alla andra frikyrkor hjälper ju inte bara av altruistiska skäl. Guds ord serveras alltid med tallriken.

På olika sätt, bör väl tilläggas.

Många troende skulle nog säga att hjälpa en utsatt människa är en religiös handling i sig. Så det räcker bra så. Andra bryr sig inte. Andra predikar så käkarna går ur led.

Och det här bör väl alla inbitna religionsfiender notera. De religioner som lyckas nå ut till fattiga människor växer. Alltid. Forskningen är tydlig på den punkten. Den religiösa gemenskapen kommer alltid att fånga upp dem som inte har något att hämta i ett hyperindividualistiskt samhälle. Ett samhälle som skruvat sin självgodhet så hårt att det börjat avfärda vanlig medmänsklighet som ”godhetsknarkande”.

Men utan godhetsknarkarna skulle de helt vanliga knarkarna utanför Frälsis inte klara sig särskilt länge.