ÅSIKT

Han har styrt verksamheten med skräck och fruktan

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Åsa Linderborg om teaterchefen Benny Fredriksson

1 av 2 | Foto: TT NYHETSBYRÅN
Benny Fredriksson, vd för Kulturhuset Stadsteatern.

Aftonbladet avslöjar i dag att Benny Fredriksson, vd för Kulturhuset Stadsteatern och tidigare chef för Stockholms stadsteater, under sina femton år styrt verksamheten med skräck och fruktan. 

Joachim Kerpners reportage vilar på ett fyrtiotal berättelser, några av dem som vittnar har jag själv pratat med. De tecknar en bild av ”en oberäknelig diktator” som hotar med att riva kontrakten för dem som inte gör som han vill. Han har pressat skådespelare att inte ta ut sin föräldraledighet. Han har till och med tvingat en skådespelare att genomgå abort.

Han har hållit de geniförklarade sextrakasserarna bakom ryggen. Han har skyddat de män som gjort sig skyldiga till misshandel. Han har inskärpt, att på hans teater skvallrar man inte. Och han har förlagt ansvaret på offren. 

Jag har i alla år hört historier om Benny Fredriksson och lika länge har jag pratat med folk som inte vågar säga ett knyst. Den enda som nu framträder med namn är Fredrikssons förre sekreterare Simon Flinkas. 

Metoo är ett epos om den tystnadskultur nedifrån som skapas av osäkra arbetsvillkor. Få branscher är så osäkra som just kulturvärlden. Nu säger vittnesmålen i ett upprop, att man måste ”rikta blickarna mot de verkliga makthavarna”. Men makten är i det här fallet inte bara Benny Fredriksson, makten är de politiker som tillsatt honom – Stockholms stadsteater är ju en kommunalt ägd teater.

Här tror jag man kan prata om en tystnadskultur uppifrån. 

Han har snurrat upp alla politiker han haft nytta av i Stockholms stadshus, och har själv siktat på kulturministerposten i vilken regering det än må vara. Men poängen är en annan: För de flesta politiker är kulturen ett helt okänt och mytiskt fält. Jag tror att de har tänkt, att åh vad bra att någon tar hand om det där, teatermänniskor är ju så konstiga och känsliga, och Benny kan ju både scenkonst och siffror! 

Därför har han fått hålla på, trots att även de måste ha nåtts av ryktena om misshälligheterna på Stadsteatern.

Och visst kan Benny Fredriksson driva en teater, han vet precis hur man lägger en repertoar. Så har han också gått den långa vägen, först som skådespelare, sen regissör och ensemblechef. Han är ingen räknenisse, han har konstnärliga meriter som han kunnat legitimera sin ledarstil med. 

Alla vittnar om en känslolös person som ägnat sig åt pennalism, men att han drivit ensemblen så hårt beror till viss del på en egen skapad resursbrist. Avsevärda pengar har gått till att betala oräkneliga teateroptioner. En stor teater måste naturligtvis köpa många pjäser eftersom det är ett enormt pussel att lägga ett spelår med flera scener. Men Benny Fredriksson har satt i system att köpa rättigheterna till pjäser som han sedan bara sitter på, år efter år. Han har, säger Flinkas i samtal med mig, medvetet saboterat för Dramaten så att de inte ska kunna sätta upp den ena eller den andra pjäsen. De som framför allt drabbas är de unga dramatikerna som behöver få spinn men inte får sina verk spelade.

Sådan är Benny Fredriksson. Han lovar en massa som han inte håller. Jag är bekant med en regissör som lovades en pjäs men som visade sig ha en annan uppfattning än Fredriksson om rollistan. Då blev av utköpt och ersatt av en som var lättare att styra.

Men det är inte pengarna som är problemet, utan att Fredriksson hanterat sin arbetsplats på ett helt förmodernt sätt, med hot och hån.

Källor inifrån Stadsteatern säger att Benny Fredriksson nu – som vanligt – spelar sina kort väl. Med kniven mot strupen ger han sken av att vara allvarligt oroad över trakasserande genier och annat – som han naturligtvis påstår att han inte alls känt till. I det här spelet ingår att han skyller allt på stadsteaterns nya chef Anna Takanen. Jag hoppas att stadsteaterns styrelse inte låter sig duperas än en gång. Anna Takanen kan knappast klandras för den skräckregim som utmärker Benny Fredrikssons femton år vid makten.