Politikerna borde sluta hånskratta och peka finger

KOLUMNISTER

Foto: ANDREAS BARDELL
Alternativ för Sveriges ledare Gustav Kasselstrand

En sen fredagseftermiddag i november 2003 plingade det till i inkorgen hos mig på moderaternas pressavdelning. Den dåvarande partisekreteraren för Socialdemokraterna, Lars Stjernkvist, hade skickat ut ett pressmeddelande för att gratulera sin nya partisekreterarkollega i Moderaterna, Sven Otto Littorin. Stjernkvist skrev att tillsättandet av Littorin och Anders Borg, som chefsekonom förberedde för en kraftig högersväng för Moderaterna.

Den tidigare statsministern Göran Persson gjorde nog ett av sitt livs största misstag när han underskattade Alliansen och kallade dem för ”väldigt dåliga, med svag personuppsättning och framförallt Fredrik Reinfeldt”. I dag säger Stjernkvist att socialdemokraterna hade ”dunderfel” när de underskattade Alliansen och Nya Moderaterna.

Vad är det som gör att annars mycket kloka personer underskattar sina politiska motståndare på det här sättet? Jo, det är den svåra konsten att skilja mellan att låta hjärnan eller hjärtat styra – skillnaden mellan vad du ser – och vad du vill se. Göran Persson och Lars Stjernqvist ville inte se en motståndare som var på väg att slå igenom. Och de är inte ensamma om att ha gjort detta misstag – och i detta fall skulle det också få socialdemokraterna att famla i mörkret under nästan ett decennium.

Samtliga partier underskattade länge Sverigedemokraterna, som ”aldrig skulle kunna komma in riksdagen” under valåret 2010 och som ”aldrig skulle få över 10 procent” under 2014.

Detta leder mig in på det nystartade partiet Alternativ för Sverige. Numera står inte SD längre längst till höger och kan därmed normaliseras ytterligare. Är det så att Alternativ för Sverige är vad Arbetarpartiet Kommunisterna var för Vänsterpartiet på 80-talet?

Det främsta exemplet internationellt kan mycket väl vara Brexit-omröstningen under 2016. Där visade sig de flesta förståsigpåare ha mycket fel. Folkomröstningen visade tydligt vilken väg väljarna önskade sig framåt för Storbritannien. Detta missade både de finansiella institutionerna och det politiska etablissemanget. Man undervärderade helt klart det brittiska folket.

De senaste valrörelserna har också präglats av en brist på förståelse för vad som rört sig under ytan. Det Alliansen gjorde under åren innan 2006 var att presentera relevanta reformer som var genomräknade och genomtänkta.

Under samma tid drev de rödgröna en kampanj baserad på att förneka problemen med utanförskap. Jag minns tydligt när Göran Persson på 1 maj 2006 sa att ”jobben kommer inte bli en fråga i denna valrörelse”. Åtta år senare var det Alliansen som inte begrep att folket efterfrågade något annat än 2006.

Istället för att ta fram förslag på hur 2014 års utmaningar skulle kunna mötas ägnade man stora delar av mandatperioden åt att hånskratta åt Håkan Juholt och resterande tid till att, likt sossarna 2006, läxa upp folket och berätta att allt var totalt under kontroll.

Att aldrig underskatta någon eller något är kanske den viktigaste lärdomen i livet och politiken. Att aldrig peka finger och att aldrig skratta bort företeelser, händelser eller personer. De råa skratten fastar alltför ofta i halsen och den som dragit lärdom av livets alla skeenden vet att den som skrattar bäst är den som skrattar sist.