En chimpans kan mer om global fattigdom än vi svenskar

KOLUMNISTER

Vi svenskar tror att vi kan så mycket om världen, bara för att vi gärna testar konstig mat och är bättre på engelska än fransmän, men i själva verket vet vi mindre än chimpanser, som professorn i internationell hälsa, Hans Rosling, brukade konstatera. Om en chimpans får frågan om den globala fattigdomen har halverats, fördubblats eller varit konstant kommer den plocka ett slumpmässigt svar och därmed få rätt en tredjedel av gångerna (den har halverats). Det klarar inte vi svenskar.  

I en ny undersökning från hjälporganisationen Oxfam är det bara 10 procent av svenskarna som tror att fattigdomen har halverats. Vi är ungefär lika pessimistiska om vad som har hänt med undernäring, vattenbrist och barnadödlighet, under den tid detta minskade snabbare än någonsin. Därför har Oxfam startat en lättsam men synnerligen seriös kampanj mot vad de kallar ”progressofobi”, där man kan testa om man själv lider av det.

Jag har ofta mött denna överdrivna svartsyn. När jag till min bok ”Framsteg” gjorde ett diagram som visade hur fattigdom, undernäring, barnadödlighet och analfabetism har ungefär halverats sedan 1990 retweetades jag av flera personer som skrev att det bekräftade deras känsla att världen höll på att gå åt helvete. De hade nämligen läst diagrammet upp och ned.

Ett skäl att de gjorde det är att hemska historier är bra historier. Våra flöden fylls till bredden av de senaste snaskiga mordhistorierna och katastroferna, sånt som kittlar och oroar. Vi noterar det dramatiska – krig i Syrien eller orkan i USA – inte långsiktiga trender, som att andelen som dör i krig har minskat med tre fjärdedelar sedan 1980-talet eller att risken att dö i en naturkatastrof aldrig varit mindre.

”Vi rapporterar om hålen i osten”, som en radiojournalist förklarade häromåret, ”men inte om osten”. Då är det inte konstigt att vi till slut tror att vår värld bara består av hål. Och då är det lätt att få panik – och rösta på den starke mannen som lovar att skydda oss till varje pris.

Hjälporganisationer som Oxfam har själva bidragit till denna pessimism. Några har reagerat med skepsis på Progressofobi-kampanjen och menar att Oxfam borde hålla fokus på risker och katastrofer. Men de har snarare gjort det för mycket. Robert Höglund på Oxfam berättar att de lanserade kampanjen efter att de börjat möta en viss typ av reaktioner i kommentarsfälten. När de ville samla in pengar mot t ex svält i Jemen svarade allt fler att det inte hjälper, inget förbättras ju någonsin, svälten fortsätter år ut och år in.

Oxfam insåg att de försökt skapa engagemang genom att prata nöd och katastrof. Det är begripligt i varje enskilt fall. Men till slut hör mottagarna bara att vi aldrig kan lösa problem och reagerar med passivitet och hopplöshet. Om de hade vetat att andelen som lider av svält har minskat från 50 till 10 procent under efterkrigstiden hade de kanske förstått att svälten inte alltid behöver vara med oss, att det rör sig om specifika platser och orsaker och att vi kan göra något åt det. 

Jag vet att det är svårt att känna hopp när vi i dag har så stor och omedelbar information om allt mänskligt lidande. Men då behöver vi den ”tillkämpade optimism” som Hans Alfredson ofta talade om. Den som inte tror att världen kan bli bättre kommer inte heller göra den bättre.  


Vad som hände 1990-2015 1:

138 000 människor lyftes ur extrem fattigdom varje dag, under 25 års tid.

Vad som hände 1990-2015 2:

Den globala undernäringen minskade med 40 procent, barnadödligheten med 54 procent och analfabetismen med 56 procent.