Bank: Frankrikes nya älsklingslag

NICE. Wendie Renard var ett helt lands hjälte i premiären, hon var på väg att bli en hel världs självmålsskratt nu.

Men ingen skrattar åt Frankrike, och alla skrattar i Frankrike.

Den här festen fortsätter nog ett bra tag till.

När Sverige just skulle rulla igång sitt VM där uppe i Rennes hände något jag aldrig varit med om på en fotbollsarena förut. Jag förstod bara inte riktigt vad när det hände.

Det lät som en kör, en repeterad sång, flera hundra, ljusa röster som sjöng något inövat. Min kollega Petra Thorén hörde också, jag sa att jag antog att det var något som några av alla ungdomar på plats hittat på. Ett skolprojekt av något slag.

Det var det inte.

Det var sexhundra kvinnor som sjöng den franska kvinnorörelsens emblematiska visa, l’Hymne du Mouvement de Libération des Femmes, en snart 50 år gammal kampsång:

Debout, femmes esclaves, et brisons nos entraves. Debout! Debout! Debout!

Stå upp, förslavade kvinnor, bryt era bojor. Stå upp! Stå upp! Stå upp!

(Och sen säger dom att sport inte hör ihop med politik).

Aldrig sett kvinnor spela här

Dagen efter sången och Sveriges premiär åkte jag till Nice, o la miéu bella Nissa, för att se Frankrike möta Norge. Jag vet inte hur många matcher jag sett i Nice, kanske femtio, kanske fler, men det slog mig att jag aldrig sett kvinnor spela här.

De gör inte det, särskilt ofta. Den här delen av Frankrike är en svart fläck på damfotbollskartan, en av landets svagaste regioner när det gäller flickors och kvinnors fotboll. Men nu är det VM, en chans att bryta kedjor inför fullsatta läktare som skanderar Allez les Bleues. Fansområdet i Jardin Albert 1er slog upp portarna sju timmar före avspark, inne i gamla stan såg jag gamla kvinnor som gick hand i hand med landslagsdräkter på. Extas var det inte, men en närvaro var det definitivt.

Det händer då och då att fransmännen får nya älsklingslag, och det har sällan varit herrlandslaget i fotboll. De har älskat sina handbollsherrar, kanske finns det plats för fotbollsdamerna nu. Och herregud, det finns mycket att tycka om här. För att de är bra, förstås. För att förbundskaptenen Corinne Diacre är en totalt icke-inställsam ikon som är den första kvinna som någonsin tränat ett professionellt herrlag (Clermont) i Frankrike. För att de har spelare som är utbildade lärare, arkitekter, speciallärare eller fotbollstränare.

Det här är deras turnering, deras tur, och det började ju så bra mot Sydkorea inför ett böljande Parc des Princes.

Allianz Riviera var lika fullsatt, men det här var ett annat motstånd. Ada eller inte Ada, Martin Sjögren har hittat ett sätt att skapa en trygghet i Norges 4-4-2, och de behövde bara tio minuter på sig för att visa  att de var här för att göra motstånd.

De fick betalt för sitt presspel, de hade svårt att hitta något som helst passningsspel på offensiv planhalva och spetsspelarna Caroline Graham Hansen och Isabell Herlovsen märktes sällan, men Norge blottade sig heller aldrig.

Ingrid Syrstad Engen symboliserade allt de gjorde rätt; stod rätt, spelade enkelt.

Frankrike hade svårt att få igång sitt 4-3-3, Diacre hade förlåtit slarvern Valérie Gauvin och skickat in henne i startelvan, men det när les Bleues fick grepp om matchen handlade det mer om fysik, styrka, snabbhet.

Eller om vi ska göra det enkelt för oss: Om Kadidiatou Diani.

Frankrikes nya älsklingslag

Från sin högerkant utmanade hon konstant, och skillnaden mellan lagen blev uppenbar. När Norge anföll hade de en eller två spelare runt och i straffområdet, när Majri skickade in inlägg hade Frankrike fem-sex spelare som pressade framåt. Det gav resultat till slut, ett par sekunder efter paus, när Majri spelade in från sin vänsterkant och Gauvin var kvickare än Maria Thorisdottir. 1–0, hela Frankrikes nya älsklingslag hade startat festen.

Griedge Mbock är blyg som en lågstadieelev (när vi pratades vid under förra VM var det jag som pratade, hon som mumlade), men var planens gigant. Gauvin hade kommit igång, Henry var urstark, laget ledde, publiken tjöt.

Om det här är en rörelse så ser den ut som Wendie Renard, en amason med laserblick och en hållning man inte ens behöver göra statyer till eftersom hon redan är en. En gigant, en förebild, en målskytt, mittback, försvarschef.

Och en katastrof.

Hon skulle bara styra ett halvlångsamt inspel utanför egen stolpe, men hade tappat kartan och gjorde ett horribelt självmål istället. Det var en dryg halvtimme kvar, 1–1, och pausknapp mitt i en saga som precis börjat.

Debout! Debout! Debout!

Och så ställde de sig upp, eller la sig ner, eller hur man nu ska säga.

Om ni tröttnat på alla berättelser om ikoniska kvinnor som bryter ny mark så kan ni hoppa över informationen att den tyska superdomaren Bibiana Steinhaus är den första kvinna som någonsin dömt en herrmatch i Bundesliga, och bara konstatera att det var Frau Steinhaus som efter Var-konsultation (korrekt) valde att döma straff när Syrstad Engen träffade Marion Torrents lår i det som såg ut som ett motlägg.

Foto: Claude Paris / TT

När Eugenie Le Sommer har semester har hon inte semester. Hon ägnar den tiden åt att arrangera läger och träna unga flickor som vill bli fotbollsspelare.

Nu stod hon vid straffpunkten inför 35 000 åskådare i en del av Frankrike som håller på att upptäcka damfotboll, och skickade in en välförtjänt segerstraff stensäkert i vänster hörn.

2–1, Norge kan vara stolt över hur bra de stod emot, men det börjar allt mer kännas som att inget kommer att kunna stoppa den våg som rullar över Frankrike den här sommaren.

Även om de förlorar kommer de att vinna. Förr eller senare.

avSimon Bank

ARTIKELN HANDLAR OM