Utan supporterkultur dör fotbollen

KOLUMNISTER

Snuthat har det aldrig kommit någonting gott ur.

Å andra sidan är inte polisens nya taktik mot fotbollspubliken ett under av smidighet.


Jag har i veckor värjt mig mot att skriva den här kolumnen.

Supportrar till olika lag har mejlat och upphetsat berättat om hur polisen bara blir värre och värre, om övergrepp de själva eller deras vänner ska ha utsatts för av övertända konstaplar och ordningsvakter.

Du måste berätta om våldet och provokationerna, har uppmaningarna lytt.

Det finns emellertid enklare journalistiska uppgifter än att i efterhand försöka reda ut vad som händer på fotbollsläktare.

Sanningar blandas med lögner och överdrifter och en mobilfilm på tio sekunder som ser ut som ett vattentätt bevis är inte längre mycket värt då rörliga bilder som sätter in incidenten i ett sammanhang plötsligt dyker upp.

Foto: BILDBYRÅN

Ta bara gårdagens match i Helsingborg. Jag satt i tv-soffan och skrek av glädje då AIK gjorde sitt tredje mål och stängde matchen, men slutsignalen hade knappt gått innan den senaste skandalen briserade på twitter och snart ledde till rubriker i pressen.

En man som är anställd av AIK för att sköta kontakter med supportrar ska ha blivit slagen av en ordningsvakt med batong då han försökte medla mellan publik och poliser som ville identifiera en person som misstänktes ha smugglat in pyroteknik på arenan. Han sades ha polisanmält misshandeln.

Sportbladet undersökte saken i morse. En polisanmälan hittades. Men den hade ordningsvakten gjort. Först senare under dagen tycks AIK:s anställde ha gjort anmälan.

Vad var det egentligen som hände? Det kommer ta tid att fastställa. Om det ens går att reda ut.

Med detta sagt finns det ett och annat att säga om den tråkiga utvecklingen i relationen mellan svenska fotbollsfans och polisen.

Låt mig börja med att slå fast någonting som ofta glöms bort i den febriga skandalrapporteringen om upplopp, sammandrabbningar och slagsmål:

Allsvenskan är en succé. Årligen söker sig 2,5 miljoner åskådare till matcherna och i Europa kan endast Israel (som i detta sammanhang räknas till vår världsdel) mäta sig med den svenska publikutvecklingen.

Visst kostar matcherna skattepengar i form av bland annat polisinsatser, men det tål att påpekas att elitfotbollen enligt beräkningar också bidrar med en dryg miljard kronor årligen till samhället.

Delegationer från stora fotbollsländer som England, Tyskland och Nederländerna har kommit på studiebesök för att ta del av receptet.

Mycket har blivit bättre. En hel del av våldet på läktarna har upphört. Rasistiska hatramsor hörs inte längre. Klubbarna lägger stora summor på att hålla ordning på och runt arenorna och matcherna har blivit ett familjenöje, innehållande arrangemang för barnen.

Sett ur ett kriminologiskt perspektiv är stora folksamlingar med många män, inte minst unga sådana med alkohol i kroppen, att be om trubbel. Men om vi ska räkna polisanmälningar är var och varannan musikfestival värre drabbad än fotbollen.

Men allt är sannerligen inte bra. Denna idrott drar till sig kriminella element. Är det inte försök till matchfixning så är det huliganer med aktningsvärt våldskapital eller supportrar som slänger militära knallskott.

Det händer att hyggligt folk skräckslaget tvingas fly ur tunnelbanan för att de haft oturen att hamna i någon uppgörelse i samband med ett huvudstadsderby.

Detta är oacceptabelt. Detta måste bekämpas. Av klubbarna, som gör en hel del. Och av polisen. Att de kriminella inte ens är en procent av fotbollspubliken är därvidlag ointressant.

Så länge jag kan minnas har det tjafsats mellan supportrar och polis. Ibland mer, ibland mindre. Men tjafset har alltid funnits.

Möjligen inleddes det vi nu bevittnar 2013, då Statskontoret i en rapport kritiserade polisen för att lägga för mycket pengar på fotbollsmatcher.

Polisens svar blev att försöka göra klubbarna mer ansvariga för arrangemangen. Ett viktigt verktyg blev tillståndstrappan som polisens rättsenhet arbetade fram: matcher får bara arrangeras på vissa villkor och om de inte uppfylls blir villkoren ännu snävare.

Det här systemet har varit i bruk sedan 2016, men inte utnyttjats lika nitiskt som i år.

Tonen sattes på en av polisen arrangerad säkerhetskonferens på hotell Foresta på Lidingö inför den allsvenska starten. Pyrotekniken skulle bort från läktarna. Tiden för dialog och samförstånd var över. Dags för hårdhandskar.

Om det var så budskapet löd eller om det var så det uppfattades råder det delade meningar om. Men utvecklingen sedan dess vittnar om en ny inställning från polisens sida.

Ingenting blev bättre av att en match mellan IFK Göteborg och Gais i februari fick avbrytas sedan några snillen skjutit in hundratals raketer. Ett 70-tal personer bedömdes vara inblandade, men ingen gick att identifiera.

Det fortsatte med att Riksidrottsförbundet gav de allsvenska klubbarna en ny visitationsinstruktion som ansågs vara för intim och som möttes av hård kritik.

Och plötsligt började polisen förbjuda klubbar att tillåta stora flaggor, då illdådare påstods maskera sig under dem. Inte heller det tilltaget var populärt, för att uttrycka det milt.

De senaste veckorna har supportergrupper lierat sig under ett par matcher. "Snuten är...", skriker den ena klacken, varefter den andra svarar "fotbollsmördare".

I sociala medier hetsar fans varandra och klagar på att polisen inte förstår sig på deras kultur. Och poliser ställer upp i intervjuer och pratar om lag och ordning och att brott ska beivras.

Båda sidorna gör det enkelt för sig.

Polisen har å ena sidan sex år efter Statskontorets kritik fortfarande krav på sig att åstadkomma bättre ordning på läktarna och på så sätt få ner antal polistimmar som läggs på fotbollsmatcher.

Å andra sidan är bengalbränning ett förhållandevis bagatellartat brott som inte leder till annat än dagsböter. Pyroteknik har använts på läktarna i åratal. Väldigt få har skadats. Det går att fråga sig det rimliga i att lägga stora polisiära resurser på att bekämpa fyrverkerier.

Och inte nog med det. Polisen hotar att förbjuda tifon, arrangemangen med enorma teckningar och banderoller som vissa av lagens supportrar gör i samband med att matcher startar.

Att lösa denna inflammerade situation är ingen enkel uppgift. Ej heller omöjlig. Men det krävs att de inblandade bjuder till.

Är det verkligen så viktigt att bränna bengaler på läktarna? Och vore det inte polisiärt smartare att ha en dialog med klubbar och supportrar än att lika auktoritärt som fantasilöst peka på regler och paragrafer och vifta med batonger i tid och otid?

Kom igen nu. Fixa det här. För utan supporterkulturen dör fotbollen.

avOisin Cantwell

ARTIKELN HANDLAR OM

Rasism

Pyroteknik

AIK

Lidingö