Så bra var Metallicas andra spelning i Globen – inför rekordpublik

MUSIK

Filip och Fredrik – släng er i väggen!

Metallica är Globens nya kungar.


Metallicas liveframträdanden brukar ofta vila i James Hetfields hälsas händer. Den gitarrplinkande sångarens tidigare turer med bland annat influensa, förkylning och matförgiftning har resulterat i både försämrade och inställda spelningar.

Under lördagens spelning satte dock arenans akustik vissa käppar i hjulet.

Även stora delar av publiken kändes obekvämt hämmad och oengagerad.

I kväll har samtliga inblandade blivit desto varmare i kläderna.

Dessutom har ljudteknikerna fått till ett betydligt mer välbalanserat ljud. Äntligen får jag höra ”Sad but true”:s smaskigaste riffpartier ordentligt. Och lyckligtvis får ”Moth into flame” sin välförtjänta revansch efter lördagens ljudblunder.

Det är ett bekvämt och relativt förutsägbart Metallica som Stockholmspubliken har framför sig.

Rob Trujillo näst intill misshandlar sin bas med sin säregna slapping-teknik, medan en avslappnad Kirk Hammett står för en i stort sett oklanderlig insats.

Lars Ulrichs energi och spelglädje går därtill nästan att ta på. Och mellan repriserat mellansnack från Hetfield går den hatälskade trummisen ned till kravallstaketet för att omfamna kravallkramande fans.

Jammar loss i ”Dancing queen”

Men kvartetten lämnar visst utrymme för spontanitet och överraskningar – inte minst när det gäller låtlistan.  ”The four horsemen”, ”The unforgiven” och ”Creeping death” har i kväll strukits från låtlistan för att ge plats åt bland annat ”Hit the lights” och ”Fuel”.

Och gudskelov tvingas jag inte genomlida ännu en trist tolkning av Queens ”Stone Cold crazy”. I stället föräras Globen med en rapp och tilltalande cover av Budgies ”Breadfan” .

Dessutom jammar Trujillo och Hammett loss till en hyfsat kul version av Abbas ”Dancing queen”.

Det hade varit busenkelt att charma hela publiken med nostalgitrippar från

80- och 90-talets glansdagar; ”Seek & destroy”, ”For whom the bell tolls” och ”Master of puppets”” väcker den tröttaste hårdrockaren ur måndagsdvalan.
Men det märks tydligt att bandet får extra kraft och nytändning av att framföra material från senaste ”Hardwired… to self-destruct” – 2016 års vansinnigt välbehövliga revansch. Såväl kreativt som energimässigt.

Den avskalade 360-gradersscenen, som möjliggör ökad publikkontakt, känns därför oerhört passande för ett band som är långt ifrån redo att kasta in handduken och ta farväl av sina engagerade fans.

Mäktig visuell show

Ovanför den fyrkantiga scenen svävar stilfulla videokuber i ett välorkestrerat och ofattbart maffigt bygge som får ”World magnetic”-turnéns svävande kistor att blekna i jämförelse.

”One” får exempelvis sällskap av stämningsfulla krigsscener och under ”(Anesthesia) pulling teeth” visas bilder på bassolots upphovsman: avlidne basisten Cliff Burton.

Varken ”Metallikids” som ser bandet för första gången, min rockfrälsta farmor som sitter och diggar någonstans på sektion B11 eller kräsna konsertveteraner lär ha större anmärkningar på kvällens spelning.

Det väloljade turnémaskineriet Metallica kan därmed lämna huvudstaden med hedern i behåll efter två stabila spelningar som slog komikerduon Filip och Fredriks tidigare publikrekord.

Det ska givetvis krävas lite hårdrock för att få fart på saker och ting.


BETYG LÅT FÖR LÅT

1. Hardwired
Ultrasnabb och energisk start på kvällen.

2. Atlas, rise!

Åter igen är ljudet lite väl tunt. Det är svårt att höra James Hetfields annars slagkraftiga pipa. Lyckligtvis blir ljudet bättre allt eftersom låten (och konserten) fortskrider.

3. Seek & destroy
Precis som i lördags är det nu publiken på riktigt vaknar. Gammalt är bäst, av publikens reaktioner att döma.

4. Hit the lights

Lars Ulrichs tunga truminsats är värd att applådera – likaså Kirk Hammetts klanderfria riffande.
Wow, så fint denna ”Kill ’em all”-dänga sitter!

5. Welcome home (sanitarium)
Du är välkommen, åh du vackra ”Master of puppets”-låt.

6. Now that we’re dead

Det märks att bandet får extra kraft och nytändning av att framföra sitt senaste material. Ulrich har nog aldrig spelat så här bra för övrigt. Sug på den, ni.

7. Dream no more

”Sorry if its too heavy for Sweden”, retar Hetfield innan de river av detta tillbakalutade spår. Måndagspubliken är fortfarande pigg och alert.

8. For whom the bell tolls
Lär få kronisk gåshud efter detta.

9. Halo on Fire
Får oväntat stark publikrespons för att vara från ”Hardwired… to self-destruct”.
Detsamma går att säga om Rob Trujillos fyra minuter och 15 sekunder i rampljuset under efterföljande ”(Anesthesia) pulling teeth”, som vanligtvis möts med gäspningar.

10. Breadfan

Egentligen förstår jag inte varför Metallica envisas med att lira covers när det skulle vara mer efterlängtat med ett udda val ur katalogen. Typ ”Phantom lord” eller ”To live is to die”. Eller varför inte countryballaden ”Mama said”? Men jag måste medge att Budgies ”Breadfan” á la Metallica är riktigt trevlig.

11. Fuel
Det är rykande het stämning inne i Globen vid det här laget. Både bildligt och bokstavligt talat eftersom ”Fuel” ackompanjeras av eldsflammor.

12. Moth into flame

En blytung bit thrash om baksidan med berömmelse. Ljudet blir emellertid rörigt under låtens snabbaste partier.

13. Sad but true

Samarbetet mellan bandet och publiken är vackert att bevittna.

14. One
Oj oj, här har Ulrich det kämpigt. Framförandet av ”One”, en av Metallicas bästa låtar om ni frågar mig, kommer inte riktigt till sin rätt.

15. Master of puppets

En tros- och kalsongfuktare bortom denna värld. Se också kommentaren för låt nummer 13 – detsamma går att säga här.

Extranummer

16. Fight fire with fire
Kvällens stora överraskning. I stället för ”Spit out the bone” drar Metallica till med uppskattat ”Ride the lightning”-material. Men precis som med ”Moth into flame” blir ljudbilden allt för grötig ibland.

17. Nothing else matters

Det är kanske dags att ta farväl av denna ballad i liverepertoaren? Jag är i alla fall redo att göra slut med sömniga ”Nothing else matters”, som för övrigt var min första vaggvisa som spädbarn.

18. Enter sandman

Metallica och publiken är i sitt esse. Ett konsertavslut kan knappast bli bättre än så här.

Det här är Metallica 00:31
ARTIKELN HANDLAR OM

Metallica

Globen